Det är ett stort problem att smärtpatienter sjukskrivs långa perioder utan behandlingplan, anser Clas Mannheimer, professor och ”Mr Smärta” på Smärtcentrum, Sahlgrenska Universitetssjuhuset/Östra.
bild: Adam Ihse
Kerstin Moberg, smärtsjuksköterska och Clas Mannheimer, professor på Smärtcentrum, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Östra
– Patienten ska tas om hand, men en långvarig sjukskrivning kan ibland till och med ha negativa konsekvenser för patienten.
Smärta indelas i tre grupper – den akuta, den tumörrelaterade och den långvariga smärtan. Behandlingstiden av den akuta smärtan är kort, det räcker med behandling i några timmar upp till några dagar. Den tumörrelaterade smärtan kräver behandling mellan några månader och år. Doktorn är då aktiv och patienten passiv behandlingsmottagare, något som läkaren är van vid från sin utbildning och som patienten förväntar sig.
– Eftersom behandlingstiden är begränsad är vi inte rädda för att använda oss av mer aggressiva behandlingsmetoder som tunga smärt-
stillande läkemedel eller blockader, säger Clas Mannheimer.
Flera läkemedel, till exempel opiater, kan ges i tablettform, med injektioner eller pumpar som via katetrar vid ryggmärgen hämmar smärtsignalen där. Man kan också lägga in ryggmärgsstimulatorer som ger en god smärtlindring vid perifer nervsmärta och kärlkramp (angina pectoris).
När det gäller icke tumörrelaterad långvarig smärta däremot är situationen en annan. Patienten bör då vara en ”aktiv elev” medan läkaren har en rådgivande funktion.
Smärtorna vi talar om kan vara ryggskott, rygg- och nacksmärtor, whiplashskador, fibromyalgi, ospecifika buksmärtor och smärtor som är svåra att definiera.
Här finns en minoritet av alla patienter men det är en grupp som konsumerar mycket vård. Sju procent av befolkningen, cirka 500 000 vuxna personer, beräknas, enligt Socialstyrelsen, kosta samhället 85 miljarder om året, informerar Clas Mannheimer.
– Många av de här patienterna har gått länge med sin smärta – i många fall alltför länge. De är flitiga besökare på vårdcentralerna och på våra akutintag.
Behandlingarna är här mycket långvariga, ibland livslånga.
– Problemet är att vi ofta tar med oss förhållningssättet från akut och tumörrelaterad smärta, där läkaren har en aktiv roll och patienten är en passiv behandlingsmottagare. Men det kan motverka patientens smärtrehabilitering. Istället är det viktigt att ändra livsstil – patienten måste bli mer aktiv.
Arbetssituationen kan behöva ändras, muskelfunktioner tränas, dygnsrytm förändras – alltså både mental och fysisk rehabilitering.
Centrumet fungerar som spindeln i ett nät av smärtenheter, smärtläkare och smärtombud som är vitt spritt inom Sahlgrenska Universitets-
sjukhuset.
Clas Mannheimer är bekymrad över logistiken i vården samt de långa väntetiderna för patienter med långvarig smärta i regionen. Ett steg i rätt riktning är att samarbetet mellan olika smärtenheter från sjukhus, hemsjukvård och primärvård i regionen har förbättrats.
– När det gäller regionvård har man kommit långt med samarbetet i Östergötland där man har en paraplyorganisation inom hela regionen som har formaliserats. Det målet har vi ännu inte riktigt nått inom Västra Götalandsregionen men vi arbetar på detta.
GÖRAN SAMUELSSON
En artikel ur
SUmagasinet, nr 3 2007.