Smak för mat och välmående hör intimt samman. Ofta tyvärr även ohälsa och dålig aptit.
– Sjukdomsrelaterad undernäring är ett stort problem och drabbar ungefär var tredje slutenvårdspatient, säger Elisabet Rothenberg, chefsdietist på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Äldre patienter som är akut sjuka finns överallt inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset och inte sällan har de tappat aptiten och är undernärda. Om man är sjuk och har inflammation i kroppen frisätts bland annat cytokiner, äggviteämnen som fungerar som budbärare mellan kroppscellerna och som ger signaler till att olika processer ska sätta igång, eller stoppas.
– Cytokinerna dämpar aptiten. Likt stenåldersvarelser ska vi inte ”vara ute i skogen och jaga mat” utan ligga stilla vid inflammation, förklarar Elisabet Rothenberg.
Samtidigt bryts muskulaturen ned. Det är ändamålsenligt. Istället för att bygga muskler används proteinerna som energi. En del går till levern som är en stor logistikcentral som bygger upp nya proteiner som ska ut och bekämpa inflammationen.
– Det är ett regelrätt krig, säger Elisabet Rothenberg. Här mobiliseras kroppens försvar och energi frigörs genom muskelnedbrytning.
Problemet är att ju äldre vi blir desto mer avtar förmågan att bygga upp muskler på nytt, något som bland annat bottnar i hormonella förändringar och brist på stimulering från centrala nervsystemet.
– Så för varje sjukdomstillfälle förlorar man ännu lite grand av sin muskelmassa och därmed funktionell förmåga.
Att äldre magrar kan också bero på att smaksinnet avtrubbas. Egent-ligen är det framför allt luktsinnet som förändras men det upplevs som en kombination av lukt och smak.
Elisabet Rothenberg beskriver det som att man får en högre smaktröskel, de äldre behöver relativt sett starkare smaker för att uppfatta smaken på samma sätt som yngre. Något att tänka på för den som kryddar mat som äldre ska äta.
– Men man får också sämre smakminne. I blindtest kan äldre ha svårt att identifiera vad det är för något de får i munnen. De behöver vägledning.
När Elisabet Rothenberg är ute och föreläser brukar hon därför ge rådet att alltid tala om för den äldre patienten vad det är som serveras.
Det kan också finnas andra faktorer som påverkar aptiten. Om en nära anhörig gått bort och man tvingas att äta ensam känns måltiderna kanske inte lika roliga längre. Utifrån vetenskapliga studier räcker dock inte det för att man ska sluta äta. Men om man dessutom är disponerad för depression kan en sådan drastisk livshändelse även gå ut över aptiten. Biverkningar av läkemedelsbehandling är ytterligare en faktor som kan bidra till försämrad aptit.
Problemet är att vårdtiderna inom slutenvården idag är så korta, i genomsnitt 4,5-5 vårddagar, och att det då är svårt att upptäcka om patienten riskerar att utveckla eller har sjukdomsrelaterad undernäring och vilken behandling som bör sättas in. Men Elisabet Rothenberg har sedan två år tillbaka varit engagerad i arbetet med att skapa ett verktyg, en SU-övergripande manual för bättre nutritionsomhändertagande.
– Syftet är att den ska användas av vårdpersonalen för att patienten ska få en säkrare vård när det gäller nutrition.
Genom en screening med uppgifter om patientens viktutveckling, BMI och aptitnedsättning/svårigheter att äta kan man få fram vilka som är i risk-zonen för att utveckla sjukdomsrelaterad undernäring. För dessa patienter bör det finnas tillgång till dietist.
– Ytterst är det verksamhetschefens ansvar att se till att det finns rutiner för ett gott nutritionsomhändertagande, påpekar Elisabet Rothenberg.
För att uppnå denna kvalitet behövs bättre rutiner, tydligare ansvarsfördelning mellan olika yrkesfunktioner samt fler dietister. Idag är det ett 60-tal som arbetar inom SU. Att jämföra med en annan viktig resurs, sjukgymnastik, som är cirka fem gånger större.
– Den paramedicinska resursen för nutritionsbehandling är kraftigt underdimensionerad på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, avslutar Elisabet Rothenberg.
En artikel ur
SUmagasinet, nr 2 2008.