I juni 1984 utfördes den första hjärttransplantationen på Sahlgrenska sjukhuset. Professor Eva Berglin var en av pionjärkirurgerna. I mars i år transplanterades det 500:e hjärtat.
Mats Brännvall upplevde sig helt frisk, kände inga varningssignaler och hade aldrig varit på sjukhus när han i augusti förra året fick en stor hjärtinfarkt. Han var en av fyra patienter som delade med sig av sin
Eva Berglin, överläkare och professor vid thoraxkirurgin, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, och Mats Brännvall, mottagaren av det 500:e hjärtat.
historia under torsdagens uppmärksammande av den 500:e hjärttransplantationen.
- Jag var faktiskt död en stund, säger han, vilket är svårt att tro då han ser helt frisk ut idag.
Mellantiden har dock varit dramatisk. På sjukhuset i hemstaden Luleå fann kardiologen att Mats efter infarkten hade ett igentäppt kranskärl som man inte lyckades öppna. Hjärtat hade fått skador som gav hjärtsvikt och hjärtflimmer.
Inga behandlingar hjälpte och till sist fick Mats en remiss till Transplantationscentrum på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
- Jag fick reda på att det kunde ta mellan en vecka och ett år innan jag skulle bli kallad till transplantation och att jag skulle packa en väska för att det då kunde gå fort. Men jag hann ju knappt hem så var det dags, säger han.
Så här i efterhand tycker han att det var bra eftersom väntetiden kan bli oerhört psykiskt påfrestande.
Det finns tyvärr ingen rättvisa i systemet med väntetider, påpekar Göran Dellgren, docent och överläkare på Transplantationscentrum.
- Slumpar det sig så att man har rätt blodgrupp kan det gå ganska raskt men många får vänta betydligt längre.
23 år med nytt hjärta
Inte heller Annika Nilsson behövde vänta mer än 14 dagar när hon fick sitt hjärta. Det har bankat och gått i 23 år nu och Annika berättar att det nya hjärtat inte hindrat henne från att göra någonting.
- Jag har till och med fött barn, säger hon och ler.
Mats Brännvall tar emot blommor från Kerstin Brunnström, styrelseordförande för Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Hon var den första patient som fick ett hjärta efter den nya transplantationslagstiftningen 1988. En som var med då var Eva W-O Berglin, överläkare och professor vid thoraxkirurgin vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset. På frågan om vad som skiljer dåtidens transplantationer från dem som görs idag nämner hon utvecklingen av avstötningsmediciner och de kortare vårdtiderna.
- Men framför allt pumparna, säger hon med en nick åt Joakim Gabrielsson från Falköping som sitter tillsammans med sin ständiga följeslagare hjärtpumpen, som han drar på en liten vagn.
Kraftigt minskad dödlighet tack vare pump
Genom att svårt sjuka hjärtpatienter kan få en pump under väntetiden har dödligheten i väntan på transplantation minskat drastiskt, från 10-15 procent för tio år sedan till 4-5 procent idag.
På Joakims mage kommer två slangar ut som går till hjärtats två kammare och pumpen ger ifrån sig små klickande ljud i samma takt som hjärtat slår. Pumpen måste han ha med sig överallt, natt som dag. ”Är det inte svårt att sova med den?” frågar folk i omgivningen.
- Jag har ju inget alternativ och har vant mig, svarar Joakim.
Dödligheten i väntan på hjärttransplantation har minskat drastiskt mycket tack vare pumpar som den Joakim Gabrielsson har.
Även hans sjukdomshistoria innehåller en hel del dramatik. Som helt frisk tvåbarnsfar började han i höstas känna en konstig känsla i bröstet. En utredning visade att Joakim hade hjärtsvikt. Han blev snabbt sämre och i januari var han så sjuk att det då inte skulle fungera med en transplantation. Lösningen blev pumpen som, i väntan på ett nytt hjärta, ger honom chans att återhämta sig.
- Jag mår fysiskt bra men det är förstås lite omständigt att dra runt på den här hela tiden, säger Joakim.
Det finns mindre och smidigare pumpar med slang bara till ena kammaren, som kan opereras in på patienten, men Joakim var för sjuk för att kunna få en sådan.
- Vi är glada och tacksamma att vi fått använda detta system som ju inte är gratis, säger Göran Dellgren och kollegan Vilborg Sigurdadotter, överläkare och forskare, tillägger:
- Sahlgrenska är det enda sjukhus i Sverige som kan erbjuda denna typ av pump samtidigt som patienten kan vistas hemma. Det är tack vare att vi har ett bra nätverk med patienternas hemsjukhus.
Svårt att hitta sin nya identitet
Om de båda herrarna blivit akut sjuka har Anna Andersson från Kil i Värmland en annan sjukdomshistoria. Hennes medfödda hjärtsjukdom upptäcktes i barndomen på 70-talet och hon gjorde då flera operationer. I 20-årsåldern förvärrades sjukdomen och hon fick rytmrubbningar och hjärtsvikt. Så småningom bedömdes hon vara lämplig för en hjärttransplantation och sattes upp på väntelista. Den 10 november 2010, efter 137 dagars väntan, blev hon transplanterad och håller nu långsamt på att återhämta det hon förlorat efter alla år som hjärtsjuk. En av de största omställningarna har varit att hitta sin nya identitet som frisk.
- Jag har ju alltid varit hjärtsjuk och sjukskriven i perioder. Nu börjar jag bli starkare och orkar mer och då ställs det nya krav på mig. Men jag känner att jag är på gång – in i livet, säger Anna.
Inga transplantationer utan donatorer
Patienternas berättelser är framgångshistorier både för sjukvården men framför allt för dem själva. Göran Dellgren betonar att Transplantationscentrums verksamhet inte skulle fungera utan donatorerna och deras anhöriga och riktar ett varmt tack till dem.
- Det vi fått höra idag är en del av opinionsbildning ”pro donation”, det är något vi alla har ansvar för.
Från vänster: Vilborg Sigurdadotter, överläkare och forskare på Transplantationscentrum, Mats Brännvall, Anna Andersson, Annika Nilsson, Joakim Gabrielsson och Göran Dellgren, docent och överläkare på Transplantationscentrum.
Text: Katarina S Hallingberg
Foto: Stefan Sarajärvi