Medvetenheten bland allmänheten om organdonation har ökat och få säger idag nej till donation. Men det gäller att intensivvården kan identifiera alla som är möjliga donatorer.
Vad är en möjlig donator? I Sverige är det en patient med svåra hjärnskador, till exempel efter en stor stroke, som avlider under vård i respirator.
Bengt-Åke Henriksson, regional donationsansvarig överläkare i Västra Götalandsregionen och överläkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
– Vi behandlar alltid patienten för att han eller hon ska överleva men i de fall det inte lyckas och dödsfall konstateras ska frågan om donation tas upp, säger Bengt-Åke Henriksson, regional donationsansvarig överläkare i Västra Götalandsregionen och överläkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Om personen som avlidit inte klargjort sin ståndpunkt i donationsfrågan utgår lagstiftningen från att den avlidne varit positiv till donation. Men närstående har en möjlighet att lägga in ett veto och kan alltså stoppa en donation. Att ta upp själva frågan med de närstående tycker Bengt-Åke Henriksson dock blivit mindre problematiskt, i takt med att medvetenheten i samhället ökat om organdonation. Ändå händer det ibland att personalen på intensivvårdsavdelningen inte får till det samtal om donation som krävs.
– Det är ibland mycket svåra situationer personalen ställs inför, med bråd död. Det är lätt att bli så fixerad på den avlidne att man inte tänker på donation, säger Bengt-Åke Henriksson.
Möjlighet att ta tillvara på fler organ
Men personalen har inte bara ett ansvar för patienterna på intensivvården utan också för andra patienter, vars liv kan räddas genom en donation, resonerar han. Det försöker han tala om med sjuksköterskor och läkare i regionen. Som bakgrund har han regelbundna uppföljningar av hur identifieringen av donatorer har lyckats.
– Vi har blivit mycket bättre, är hans analys.
Utomlands tar man organ även från avlidna som inte behandlats i respirator. Nu diskuteras om det skulle kunna bli möjligt även i Sverige i framtiden. Det skulle i så fall innebära att tillgången på organ ökade, om än inte dramatiskt.
Efterfrågan ökar men tillgången minskar
Som det ser ut idag ökar antalet personer som väntar på transplantation medan tillgången på organ minskar. Förutom möjligheten att i framtiden ta tillvara organ från fler givare och fler organ från varje givare måste man även jobba med den andra sidan – att förhindra att sjukdomar blir så allvarliga att en transplantation måste äga rum.
– Någon generallösning på donationsfrågan har jag alltså inte, avslutar Bengt-Åke Henriksson.
Spanien ett föregångsland
Organdonation är i fokus för massmedia just nu, men frågan bör drivas med mer kraft för att ytterligare tydliggöra syftet, att rädda liv. Det diskuterades på onsdagsmorgonen i Hjärtats aula på Sahlgrenska sjukhuset i närvaro av Bengt-Åke Henriksson, regionens donationsansvarige läkare, Annika Wolfbrandt, koordinator, Lotta Kjellberg, koordinator, Christina Raner, chefläkare, Anders Olsson, högste ansvarige för World Transplant Games 2011 i Göteborg och i närvaro av MarieLouise Karlin, som representerar Sahlgrenska Universitetssjukhusets styrelse.
Spanien är det land i Europa som är bäst på att identifiera organdonatorer med ungefär 34-35 donatorer per miljon invånare och år. För Sverige är motsvarande siffra 14-16 donatorer per miljon invånare och år. Bengt-Åke Henriksson satte upp de spanska talen som förebild för Sverige, men i dagsläget orealistiska. Man diskuterade det spanska sättet att arbeta för att öka antalet donatorer. I det arbetet ingår inte bara sjukvårdens insatser utan även information till allmänheten, så att man tar ställning i frågan om donation.
- I denna samhällsdebatt har spanjorerna varit fantastiskt duktiga, säger Bengt-Åke Henriksson.
Text: Katarina Hallingberg / Göran Ekstedt
Foto: Stefan Sarajärvi
Har du tagit ställning? Om inte kan du:
- berätta för din närstående om din inställning till organdonation
- fylla i ett donationskort (finns på apotek, vårdcentraler och sjukhus) och lägga i plånboken
- registrera dig i donationsregistret på Socialstyrelsens sida