Eva Hellsten miste sin son Jonas i en lavinolycka. Idag delar hon med sig av sina erfarenheter till blivande läkare och har också skrivit en bok, till hjälp för andra.
Att möta anhöriga som sörjer är aldrig lätt. En som förbereder blivande läkare på detta är Maria Kock, specialistläkare i anestesi och intensivsjukvård på Östra sjukhuset. Under läkarstudenternas åttonde termin får de under en etikdag fundera över sin roll.
Forskning visar att samtalet mellan läkare och dess anhöriga är viktigt vid sorgearbete vid hastiga dödsfall. Läkaren spelar en stor roll i att hjälpa anhöriga gå vidare tack vare sina medicinska kunskaper, menar Maria Kock.
- Det finns studier som visar att om du inte förstått vad som hände kan du lätt fastna i detaljer. Du kan få för dig att sjukvården inte gjorde det den skulle. Därför är det viktigt för den anhörige att känna att den fått all information.
Viktigt vem som ger informationen
För många känns det betryggande att få informationen så högt uppifrån som möjligt. Maria Kock har själv varit med om anhöriga som inte nöjt sig med hennes besked utan velat prata med en neurokirurg. Det tycker hon är sunt och att man som läkare ska respektera.
- Jag skulle inte vilja prata med den yngste läkaren om det gällde min son. Då vill jag prata med den absolut skickligaste neurokirurgen och höra att allt som kan göras har gjorts, sa hon.
Men det handlar inte bara om vem som ger informationen. De första timmarna efter ett oväntat dödsbesked går människor in i en chockfas och det är svårt att nå fram till dem.
– Att som läkare då gå in på detaljnivå och informera om vad som har hänt är fullständigt meningslöst och oproffsigt, förklarade Maria Kock för läkarstudenterna.
Svårast att förlora sitt barn
Den förlust som visat sig vara svårast att hantera för närstående är förlusten av ett barn. En med personlig erfarenhet av detta är Eva Hellsten. Hennes liv förändrades för alltid den 6 mars 2006 när hennes 19-årige son Jonas omkom i en lavinolycka.
- Dagen efter beskedet var första morgonen jag vaknande upp och inte längre ville leva, sade hon och beskrev det som att leva i en bubbla.
I sin bok Du finns i mina andetag beskriver Eva Hellsten de olika faserna i sorgearbetet. Hon berättade för de blivande läkarna hur viktigt hon upplevt att det är att som anhörig ha kontakt med samma läkare under det första året efter förlusten. Än idag uppskattar hon om läkare hon möter vill prata om hennes historia.
Även Maria Kock tror det är viktigt att ha kontakt med samma läkare den första tiden efter dödsfallet och slippa berätta sin historia på nytt.
– Att helt plötsligt ha en ny läkare gör att anhöriga pratar mindre, sa hon.
Seminariet avslutades med en uppmaning till studenterna om att försöka vara med när svåra besked ges till patienter och att inte vara rädda för att beröra och beröras.
– Man får gå ut och ta en paus om det blir jobbigt. Men våga gå in till patienten igen. Fly inte kaoset.
Text: Stefan Sarajärvi
Foto: Curt Warås