Nya lungor gav Rose-Marie livet tillbaka

Rose-Marie Asplund är den 500:e lungtransplanterade patienten på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Efter att ha drabbats av total lungkollaps var hon helt beroende av syrgas. "Som natt och dag" säger hon om förändringen efter transplantationen.

Rose-Marie Asplund promenerar i lugn takt ute i det gyllene höstlandskapet. Det är med viss möda, hon har inte så mycket muskler kvar, säger hon, efter en stor operation och många år av stillasittande dessförinnan.  

- Det sista åren före transplantationen gick jag inte alls, jag blev van att hänga på saker. Men nu kan jag i alla fall syresätta mig själv.

Hindrad av brist på syre

Det var främst syrebristen som tidigare gjorde det svårt för Rose-Marie att kunna leva ett normalt liv. Hon hade i över tio års tid haft ett genetiskt betingat lungemfysem men efter lungkollaps förra sommaren blev hon fången i sitt hem, berättar hon.

- Lungorna var som ett såll, jag kunde inte ta mer än två steg i taget. Men när jag satt ned fungerade hjärtat och cirkulationen nästan normalt. Jag hade även problem med att prata länge och göra annat som krävde minsta ansträngning.

Värst var det på nätterna. Under två år låg inte Rose-Marie ned i sängen.. Med uppfälld huvudända av sängen satt hon försökte sova.

- När jag äntligen somnat blev andningen så ytlig att jag vaknade av att jag inte fick luft. Det är fruktansvärt ångestskapande. Jag blev rädd för att sova och var istället uppe och tittade på vad som helst på TV för att hålla mig lugn.

Rose-Marie jobbar som bibliotekarie i Falkenberg där hon bor. Genom sin chef fick hon hjälp till en ren skrivbordstjänst men kunde ändå bara jobba halvtid.

"Måtte det går vägen"

För ett år sedan började hennes läkare i Halmstad aktualisera transplantation. Prover togs och något halvår senare blev hon kallad till Sahlgrenska Universitetssjukhuset för vidare undersökningar. Hon visade sig vara lämplig för lungtransplantation och sattes upp på väntelista.

- Jag tvekande inte en sekund. Det enda jag tänkte var att ”måtte det gå vägen”. Jag var så  dålig att jag grep det halmstrå som fanns.

En kväll ringer så telefonen. En transplantationskoordinator från Sahlgrenska Universitetssjukhuset presenterar sig och sitt ärende: det fanns ett par lungor till Rose-Marie.  Snart är hon på väg i ambulans till Göteborg. Efter diverse förberedelser blir det dags för operation och sen minns hon inte mer förrän hon vaknar upp på intensivvården, mörbultad och bedövad av smärtstillande medicin.

- Men jag kunde ta ett riktigt andetag, utan den vanliga syrgasslangen. Den känslan är svår att beskriva, säger Rose-Marie.

Efter fyra veckor på sjukhuset fick hon komma hem igen. Långsamt börjar hon ta sig tillbaka till den hon var innan lungsjukdomen och syrebristen satte ned hennes förmåga att röra sig. Hon går nu på sjukgymnastik ett par gånger i veckan.

- Bara att slippa ångesten över att inte få luft är värt allt detta och jag vet ju att jag kommer att bli bättre, säger hon  och tillägger:

- Tänk vilken fantastisk sjukvård vi har i Sverige. Utan den hade jag kanske inte levt idag. Jag är så tacksam att någon kunde tänka sig att donera sina lungor för att hjälpa mig.

Text: Katarina S Hallingberg

Bild: Anne Jönsson

Läs mer om Rose-Maries lungtransplantation

uiqt|wB&si|izqvi5pittqvojmzoH%vozmoqwv5{msi|izqvi5pittqvojmzoH%vozmoqwv5{muiqt|wB%wmjj5{}H%vozmoqwv5{m%wmjj5{}H%vozmoqwv5{m