Donationsfrågan är en etisk tankeprocess för många transplanterade, menar Daniel Brattgård. Han berättar om en gång när han frågade en patient: ”Vems hjärta har du nu?” Svaret han fick var: ”Det är mitt för jag har fått det – i gåva.”
I måndags höll sjukhuspräst Daniel Brattgård en föreläsning på Göteborgs stadsbibliotek, om etiska och religiösa aspekter vid organdonation och transplantation. En hjärttransplanterad man berättade vid den efterföljande diskussionen om hur kluven han kände sig när han bad till Gud om att få ett nytt hjärta, och därmed 
samtidigt önskade livet ur någon annan.
– Din bön innebar inte, att du önskade livet ur en annan människa. Utan ur en annan människas oväntade död, som ändå har inträffat, kan vi hämta liv. Det handlar inte om den enes död – den andres bröd, men det kan upplevas så för den som tar emot organ från en annan människa, svarade Daniel Brattgård.
Han har själv hämtat mycket hjälp ur judarnas inställning till den värdekonflikt som uppstår vid organdonation och transplantation.
– Judar har två principer som vägleder dem i denna konflikt. I den ena vågskålen lägger de: respekt för den döda kroppen. I den andra: plikt att främja livet. I den konflikt mellan olika värden som uppstår väger den andra principen något tyngre och därför är det rätt med organdonation eftersom det kan ge liv åt andra människor. Men plikten att främja livet får inte innebära att respekten för den döda kroppen och omsorgen om de anhöriga till donatorn åsidosätts.
Det hastiga dödsfallet är så svårt att fatta
När han som sjukhuspräst möter en familj som just fått veta att en älskad person har förklarats hjärndöd efter en stor hjärnblödning eller en olycka är han där som stöd när de måste inse att livet plötsligt tagit slut.
Mitt i allt kan ett beslut om donation bli aktuellt. Om den avlidnes vilja är känd gäller detta. Men om det råder osäkerhet om den avlidnes inställning måste familjen hjälpa till. Ibland sitter Daniel med för att stötta familjen när den ska komma fram till vad den avlidne ville.
För vissa blir det lätt ett virrvarr av tankar; Ska de skära i kroppen redan? Vad händer med själen? Gör jag rätt mot min älskade?
– Det händer att de anhöriga då säger nej till donation, men ofta är det döden de säger nej till.
Förvånande nog reagerar många med klar skärpa i sin sorg och vet direkt svaret på frågan om organdonation.
Daniel Brattgårds erfarenhet är att alla anhöriga vill följa den dödes vilja så långt det går. Det gäller såväl val av begravningssätt som önskan om musiken i kyrkan till andra privata önskningar.
– Då blir det också en självklarhet att vi ska följa den dödes vilja även i beslutet om donation.
Stöd till personal
När Daniel Brattgård berättar om judarnas sätt att se på organdonation för personal inom intensivvård och operation känner flera en viss lättnad, för detta dilemma 
brottas de med när de har en dödförklarad kropp för en uttagsoperation och samtidigt möter transplantationsteam som kommer in från olika sjukhus för att hämta organ, som kan ge andra människor ett nytt liv och samtidigt finns tanken på de anhöriga som drabbats av sorg i sin familj.
– Många anhöriga säger efteråt att donationsbeslutet var som en tröst, att det i alla fall kan komma något meningsfullt ut av en fruktansvärd olycka. Det trodde jag inte i början men jag har insett med åren att ett beslut om donation kan ge dem en lättnad i sin sorg och förtvivlan, säger Daniel Brattgård, som även är rådgivare vid Etiskt Forum och sakkunnig i Statens medicinsk-etiska råd.
Den senast uttalade viljan gäller
Utgångspunkten enligt svensk lag är att det är den avlidnes sista vilja som gäller. Om personen finns i donationsregistret är det först efter dödsfallet som sjukvårdens koordinatorer kan gå in och se dennes vilja.
– Om personen inte finns i registret, och vi inte vet hans eller hennes vilja, behöver vi fråga de anhöriga, säger Daniel Brattgård.
I många fall är det dramatiska stunder när dessa frågor ska avgöras. Daniel Brattgård har många års erfarenhet i sin roll som sjukhuspräst.
– Just därför är det så viktigt att vi redan i livet uttalar vad vi tycker. Det kan man göra på tre sätt: Berätta för sina anhöriga om sin inställning. Registrera ett ja eller nej i donationsregistret. Fylla i ett donationskort och ha i plånboken.
Själv har han inte registrerat sin vilja i donationsregistret. ”Min familj vet om att jag är villig att donera alla organ. Det är det viktigaste.”
Nej till organhandel
Det händer att folk vill diskutera frågan om organhandel som har varit aktuell i medierna senaste veckorna.
– Där går en klar gräns för mig. Jag är emot ersättning till givare. En kropp jag fått av Gud kan jag inte sälja. Däremot kan jag ge gåvan vidare. Vi är ju till exempel rustade med två njurar som klarar en och en halv mansålder. Den som väljer att ge bort ett organ ska däremot ha ersättning för förlorad arbetsinkomst. Där har jag samma inställning som patientföreningen.
En fråga som blev hängande i luften är den om själen. Kan man ta beslut om att donera ett hjärta om man tror att själen finns i hjärtat?
– Bibeln är föredömlig i den frågan och placerar inte själen på ett bestämt ställe i kroppen. Själv tror jag att själen och livet sitter bortom organen, eller innanför kanske. Vi kan inte förlägga livet till något särskilt organ, det skulle möjligen vara hjärnan i så fall, eftersom den är huvudkontoret.
Text: Monica Havström
Bild 1: Daniel Brattgård är sjukhuspräst vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset och även sakkunnig ledamot i Statens medicinsk-etiska råd. (Foto: Robert Emilsson)
Bild 2: De sex stora världsreligionerna säger officiellt ja till organdonation och transplantation. Det gäller även Jehovas vittnen som annars är emot blodtransfusion. (Foto: Monica Havström)