80-90 procent av svenskarna är positiva till donation, visar studier. Men bara 50 procent har berättat det för sina närstående. Är det helt okänt vad den avlidne hade för inställning har närstående rätt att säga nej (vetorätt) till donation.
Det skriver Bengt-Åke Henriksson, överläkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset och donationsansvarig läkare i Västra Götalandsregionen. Hans artikel publiceras under den nationella donationsveckan 18-24 oktober 2010 för att sätta ljuset på transplantation och donation av organ. Målet är att fler ska ta ställning i frågan om att donera organ.
Med undantag för njurar och delar av en lever, som kan doneras av levande personer, sker övrig donation av organ och vävnader från avlidna personer. I samband med att en person avlider ska den läkare som konstaterar dödsfallet och meddelar närstående om dödsfallet också utreda den avlidnes inställning till donation av organ och vävnader. Som grundprincip ska gälla att det inte finns något som hindrar donation. I vissa fall kommer transplantationskirurgerna inte att acceptera organ och vävnader för donation men det avgörs av dem och inte av den behandlande läkaren.
När är en människa död?
Sverige fick den 1 januari 1988 för första gången definierat i en lag, Lag1987:269 om kriterier för bestämmande av människans död, när en människa är död. I denna lag är kriteriet för en människas död att ”hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort”.
Varför slutar hjärnan fungera?
Hjärnans celler är som alla andra celler i kroppen beroende av syrgas. Syrgasen transporteras från lungorna med blodet till hjärnans blodkärl och fram till hjärncellerna, som tar upp syrgasen. I händelse av en svår skada på hjärnan. till exempel vid en olycka eller hjärnblödning, svullnar hjärnan. Eftersom hjärnan omges av skallbenet, som inte ger med sig, innebär svullnaden av hjärnvävnaden att blodkärlen komprimeras. Blir svullnaden för stor, trots intensiv behandling, kommer hjärnans blodkärl att bli så komprimerade att blodflödet i dem upphör och hjärncellerna får då ingen syrgas, vilket medför att de dör och hjärnan slutar fungera.
I fall där det inte är fråga om en primär skada på hjärnan är det ändå en syrebrist i hjärncellerna som gör att hjärnan slutar fungera. Vid ett hjärtstopp kommer, på grund av cirkulationsstilleståndet, inget syresatt blod att transporteras till hjärnan och hjärncellerna dör av syrebrist. Vid ett andningsstopp, till exempel vid drunkning, syresätts inte blodet och syrefattigt blod kommer fram till hjärncellerna, de får en syrebrist och dör.
När kan organ och vävnader tas tillvara för transplantation?
Personer, som vårdas i respirator efter en skada på hjärnan, konstateras avlidna efter två kliniska neurologiska undersökningar med minst två timmar mellan undersökningstillfällena. Vid undersökningarna testas olika reflexer från hjärnan. Vid bortfall av samtliga testade reflexer fastställs dödsfallet efter det andra undersökningstillfället. I vissa fall, när neurologiska undersökningar inte kan göras fullständigt, görs också en röntgenundersökning av hjärnans blodkärl för att på så sätt konstatera att det inte finns någon cirkulation i hjärnan och att hjärnan är död.
Dessa avlidna, som vårdas i respirator tills dödsfallet konstaterats, har fortfarande bibehållen cirkulation av syresatt blod till övriga organ i kroppen. Genom att fortsätta behandlingen med respirator kan cirkulation med syresatt blod till kroppens övriga organ fortsätta. Det kan då utredas om den avlidne kan donera sina organ och vävnader för transplantation. Den tid som står till förfogande för denna utredning är maximalt 24 timmar.
Hos avlidna efter ett hjärt- eller andningsstopp har ju hjärnan och samtliga övriga organ i kroppen utsatts före syrebrist, vilket medför att organ i dagsläget inte tas tillvara för transplantation från dessa. Vävnader klarar dock lång tids syrebrist utan att skadas varför de kan tas tillvara för transplantation i dessa fall.
Vem avgör om organ och vävnader får tas tillvara för transplantation?
Det är den avlidnes inställning som är avgörande för om en donation kan bli aktuell. Genom undersökningar vet man att Sverige är det land i Europa där viljan är störst att donera egna och närståendes organ i händelse av dödsfall (80-90 procent). Tyvärr är det så att de närstående inte känner till inställningen i cirka 50 procent av fallen, vilket medför att det från närstående alltför ofta blir ett nej till donation när de inte känner till den avlidnes inställning.
Under sin livstid är det därför viktigt att man gör sin inställning till donation känd genom anmälan till donationsregistret, genom att fylla i ett donationskort eller genom att informera de närstående om sin inställning. Närstående behöver inte vara någon nära anhörig utan kan vara någon som stått den avlidne nära. I de fall inställningen är okänd får de närstående bedöma vad de tror den avlidne hade för inställning till donation.
Är det helt okänt vad den avlidne hade för inställning har närstående rätt att säga nej (vetorätt) till donation. De kan också låta bli att svara på frågan och då majoriteten av befolkningen är positiva till att donera sina organ och vävnader, ges möjlighet till donation även vid uteblivet svar och inte enbart vid ett ja, som svar på frågan om donation.
I vissa fall kan det framkomma olika uppgifter om den avlidnes inställning. Det kan till exempel finnas ett nej till donation av organ och vävnader i donationsregistret från 1996 och de närstående säger att den avlidne varit positiv till donation vid samtal efter 1996. Det är då den senaste uppgiften som gäller.
Vem beslutar att donation kan ske?
Transplantationer är en del av dagens rutinsjukvård och då donationer av organ och vävnader är en viktig förutsättning för dessa har donationsverksamheten reglerats i en särskild författning (SOSFS 2009:30).
Den läkare som ansvarar för vården av den avlidne har ansvaret att konstatera dödsfallet och utreda den avlidnes inställning till donation, av både organ och vävnader, genom samtal med närstående, kontrollera om donationskort finns samt att kontroll görs i donationsregistret. Detta görs först när personen förklarats avliden och kontrollen i donationsregistret utförs vanligtvis av transplantationskoordinatorerna.
Idag är det inte ovanligt att närstående för donationsfrågan på tal innan dödsfallet konstateras. Detta visar på allmänhetens medvetenhet om donation, vilket är positivt, och vi ska svara på frågor som kan komma upp men frågan om donation eller inte diskuteras vanligtvis inte förrän dödsfallet konstaterats.
Då personen konstaterats avliden och det fastställts att donation är möjlig tar den läkare som är ansvarig för vården av den avlidne, beslut om att donation kan ske. En transplantationskoordinator tillsammans med transplantationskirurger avgör därefter vilka organ som är möjliga att ta tillvara för transplantation och mottagare till dessa donerade organ kallas in.
Mer information om transplantationskoordinatorns arbete kommer i ett avsnitt senare i veckan.
Bengt-Åke Henriksson
Donationsansvarig läkare i Västra Götalandsregionen
bengt-ake.henriksson@vgregion.se
Läs mer om donation på vår hemsida:
Bristen på organ gör väntan lång för svårt sjuka patienter 18 oktober
Kritisk till socialministerns uttalande om donationer 19 oktober
Fyll i donationskort