Frågor och svar

Här kan du ställa frågor till teamet. Frågorna kommer att fördelas så att den i teamet som har mest kunskap på området kommer att besvara respektive fråga. Vi kommer efterhand att lägga ut en del frågor och svar på sidan.

Ställ frågor på denna adress: naut.psykiatri.sahlgrenska.su@vgregion.se

Fråga:

Fråga:

Hej!

Jag skriver med anledning av en svårt psykiskt sjuk anhörig som tvångsvårdats senaste perioden ca två och ett halvt år (inom Göteborg). Hennes komplicerade familjeförhållanden har vidmakthållit och förstärkt alla psykiska problem under 6-7 års tid. Hon är förmodligen dessutom mycket traumatiserad av alla försök till vård som spolierats av en nära anhörig. Idag ser hennes situation minst sagt hopplös ut!
Som anhörig ställer jag mig frågande till hur jag ska kunna hjälpa henne att motarbeta de labyrinter av fantasier, vanföreställningar och störda tankegångar som hon har gått vilse i? Hon lever i dagsläget helt inom en sluten institutionsvärld och behöver på något sätt komma i kontakt med samhället utanför. Hon är för närvarande inte tillgänglig för konventionell psykoterapi. Finns det i Göteborg några anpassade aktiviteter för svårt schizofrena patienter exempelvis, musik-, rörelse-, bildterapi, akupunktur, dans, sjukgymnastik etc . Eller någon form av uppsökande verksamhet; främst ungdomar med intresse för att stödja unga psykiskt sjuka patienter med besök på sjukhuset någon gång då och då? Alla jämnåriga kamrater från den tiden hon var ett friskt barn och en normal tonåring är för länge sedan försvunna. Av hennes fantasier att döma känner hon sig också totalt utesluten från alla sammanhang som
unga människor vanligtvis ingår i. Själv bor jag i en annan stad och kan därför bara hälsa på sporadiskt.

Jag vore tacksam för alla upplysningar om kontakter till sådana eventuella aktiviteter!

Svar:
Hej!   Det är svårt att svara på din fråga då vi inte har full insikt i detta enskilda ärende. Generellt kan man dock säga att det bästa är att vända sig dit din anhöriga vårdas. Din anhöriga bör ha kontaktpersoner i såväl slutenvård som öppenvård. När man vårdas enligt Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård (LPT) har man rätt till en stödperson. Denna stödperson utses av patientnämnden. Stödpersonen kvarstår (om patient och stödperson vill) fyra veckor efter tvångsvårdens upphörande. Stödpersonen kan dock kvarstå därefter men då enligt socialtjänstlagen.   För att få hjälp med praktiska sysslor i hemmet kan man ansöka om en Boendestödjare. Dessa personer är anställda av kommunen. Man har också rätt att ansöka om en Kontaktperson via socialtjänsten. Den person skall framför allt fungera som ett socialt stöd och kan vara med vi till exempel olika aktiviteter. Din anhöriga kan också ansöka om ett personligt ombud (www.personligtombud.com). Ett personligt ombud skall fungera som ett stöd i kontakten med olika myndigheter och kan även vara behjälplig med att hitta olika former av aktiviteter.   Göteborgs kommun har flera så kallade Aktivitetshus för personer med psykiska funktionshinder. Aktivitetshusen har samarbete med Folkuniversitetet och olika verksamheter för sysselsättning. Det finns också andra organisationer och föreningar som har olika former av stöd och verksamheter, exempelvis Schizofreniförbundet, RSMH och Stadsmissionen (se under våra länkar på hemsidan).   De flesta stödinsatser som nämnts ovan bygger på frivillighet från den som tar emot stödet. Om din anhöriga inte är villig att ta emot hjälp kan det behövas ett omfattande motivationsarbete. Detta bör göras i samverkan mellan patient, vårdgivare, socialtjänst och närstående.  

Fråga:
Hej!
Den mesta litteratur som går att få tag på vad gäller psykoser utgår från att den sjuke upplever hot/förföljelse/misstänksamhet mot en tredje part. Så är inte fallet i min familj. Min mor har pyskos sedan två år tillbaka (det är i alla fall så länge som vi i familjen har känt till att hon haft det) och hon riktar anklagelserna mot oss i familjen, framförallt mot oss fyra barn och i synnerhet mot mig, eftersom jag är äldst. Hon anklagar även vår far, som är svårt sjuk, har 24-timmars vård och inte längre är riktigt tillräknelig.

Enligt min mor är det inte jag och mina syskon som ”terroriserar” henne utan det är någon annan, med högsta sannolikhet hör dessa några hemma i vården, är läkare eller liknande. Men vi barn har, enligt min mor, möjlighet att stoppa detta. Vi kan göra så ”dom” slutar och se till att hon mår bra igen. 

Konsekvenserna av detta blir att det inte går att tala med henne. Varje gång man ringer till henne får man en utskällning och får höra vilket svin man är som gör så här mot henne, hur bara kan jag gå med på detta osv osv. Eftersom vården är den primära boven i dramat så vänder hon sig inte heller till läkare, för det är ju dom som är de verkliga skurkarna.

Vid två tillfällen har hon blivit tvångsinlagd, vid båda tillfällena hände typ ingenting mer än att läkarna såg till att hon tog sina mediciner. Mamma själv teg som en mussla och vägrade tala med läkarna. Efter ett tag fick hon komma hem igen och sen dess har hon i princip inte haft någon kontakt med läkare. Hon vägrar söka upp dem och de anstränger sig inte för att hålla kontakten med henne. Inte heller har de brytt sig om att på ett utförligt sätt informera oss barn om vad mammas sjukdom egentligen innebär, eller hur vi ska agera mot henne. Det vi vet har vi tagit reda på själva genom att läsa böcker etc.

Som sagt, i den litteratur som finns utgår man i många fall från att familjen ska vara en stödjande punkt för en person med psykos. Men om det är familjen som blir anklagad, och läkarna inte bryr sig, vad gör man då!? Har du några råd om hur vi barn ska agera mot vår mor?! Som det är nu orkar vi snart inte ringa henne längre.

Tacksam för svar

/Äldst av fyra syskon

Svar 1:
Precis som du beskriver i ditt brev är det så att när en förälder drabbas av psykisk sjukdom berör det hela familjen och inte minst påverkas barnen. Föräldrarna är ju barnens trygghet. En psykos en allvarlig psykisk sjukdom som kräver oftast långvarig behandling för den som drabbats. I värsta fall kan det leda till tvångsvård. En förälder som har fått en psykisk sjukdom kan förändras till sitt sätt och kanske beter sig skrämmande och obegripligt. Föräldern kanske säger saker som är konstiga, de kan känna sig förföljda eller bli misstänksamma mot sin omgivning. Föräldern kan få plötsliga och häftiga vredesutbrott och det kan vara svårt att förstå sig på vad som händer. Barn och ungdomar kan tro att det beror på dem om föräldern mår dåligt och bli oroliga.

Barn som har en psykiskt sjuk förälder har brukat kallas ”de osynliga barnen”. Sjukvården och vuxna har varit dåliga på att berätta för barnen om vad som händer och vilka svårigheter föräldern har drabbats av. Man har trott att man på så sätt kunde skydda barnen. Idag vet man bättre. Vi vet att barnen behöver hjälp att förstå, prata om vad som hänt och få information och stöd på olika sätt.
Det är aldrig barnens fel att föräldern mår dåligt.
Det finns hjälp att få.

Vilken hjälp finns?
Du skriver att din mamma inte vill ha kontakt med läkare. Som anhörig kan man vända sig till behandlande läkare och berätta om hur man har det och vilken oro man har. Man kan be doktorn om ett möte.

Det finns idag stödgrupper för barn och ungdomar i flera kommuner i Sverige där man kan få träffa andra som har det på samma sätt, få information, hjälp och stöd.

På internet finns en hemsida utformad som en mötesplats för barn och ungdomar som har en förälder med psykisk sjukdom där man kan få information och chatta. Adressen är www.kuling.nu

Svar 2:
Det är helt rätt det du skriver att en psykotisk person ofta upplever hot, misstänksamhet eller förföljelse från någon utomstående.  Det handlar oftast om att de känner sig förföljda av någon myndighet, polis eller massmedia. Men det är inte helt ovanligt att även, eller i vissa fall endast, familjemedlemmar är inblandade. Detta vad man kallar paranoida tillstånd är mycket obehagligt och skrämmande både för personen som upplever det och för närstående. Det är lätt att förstå din frustration i detta. Att läsa om hur viktigt det är att stötta sin psykiskt sjuka närstående när man själv är inblandad och inte får en chans att hjälpa. Men så här kan det se ut, ni som anhöriga har ingen som helst skuld i detta. En psykotisk person har en annan verklighetsuppfattning än friska personer.
Hur ska ni då agera mot er mor?  Det är lite svårt att svara på då jag vet lite för lite om just er situation. Men som regel gäller att man aldrig går emot den paranoida i dess vanföreställningar. Ni kan lyssna på er mor, bemöt henne genom att säga: ”jag hör vad du säger”, ”det låter fruktansvärt det du beskriver”, ”jag förstår att du är rädd/arg/ledsen” etc. Men förklara att du inte delar den uppfattningen med henne. Att gå emot och säga att ”det stämmer inte” eller ”du är sjuk” kan leda till att den sjukas paranoida ideér förstärks och att personen känner sig oförstådd.
Det är mycket olyckligt att kontakten med psykiatrin inte fungerar. Detta är inte heller helt ovanligt då denna grupp, med mest paranoida symtom i sin sjukdom, ofta helt saknar sjukdomsinsikt och därför inte förstår varför de ska ha kontakt med sjukvården. Det finns idag många olika mediciner som har god effekt på dessa symtom. Men svårigheten är att få din mor dit hän att hon förstår att hon behöver medicin. Hon behöver en person som hon kan känna sig trygg med och som på sikt kan jobba med att motivera henne till att ”våga” börja medicinera. Det kan vara en person som jobbar inom psykiatriskt öppenvård, som personligt ombud, eller som boendestöd i kommun. Kontakta närmaste psykiatriska öppenvårdsmottagning eller den avdelning som din mor vårdades på och be dem hjälpa dig med en sådan kontakt.

Fråga:
Hej! Min syster hade en psykos för exakt ett år sedan och nu vet jag att hon är på väg in i en ny. Fast jag tror i och för sig att hon inte blev riktigt frisk från den första, hon slutade ganska tidigt att ta medicinen och har knappt träffat nån kontaktperson över huvud taget..
(Jag bor i en annan stad så vår kontakt är att vi pratas vid på telefon ungefär var tredje dag och jag hälsar på kanske var tredje månad.)
Min syster bor nu i Göteborg och har ingen som hon träffar där. Hon vill ju inte i dagsläget träffa nån eftersom hon tycker sig vara "friskare än nånsin", men hon tror att telefonen är avlyssnad och är väldigt misstänksam mot våra föräldrar, jag känner igen allt från förra gången.
Förra gången gick psykosen så långt och hon blev inlagd på sluten avdelning. Jag tycker det vore bra att undvika det denna gången och undrar därför vilka andra metoder det finns att ta till?
Jag tycker även att det känns extremt viktigt att saker och ting inte rinner ut i sanden när det värsta lagt sig, utan att det verkligen följs upp, jag kan fatta att det är svårt att ta sina tabletter, men jag läste på nätet om att man kan få sprutor med jämna mellanrum... Det finns säkert massor av bra lösningar på hur man ska handskas med en psykos, men jag har inte den kunskapen..... Och hon är inte exakt den som går frivilligt och snackar med nån...
Så vad är det bästa att göra, i vilken ordning ska man ta saker och ting?
Tacksam för svar!!
Med vänlig hälsning/ orolig storasyster.

Svar:
En psykossjukdom behöver inte gå så långt att slutenvård blir nödvändig. Idag har många öppenvårdsmottagningar en uppsökande verksamhet. För många med psykossjukdom kan det vara svårt att ta kontakt med en mottagning/sjukhus för att få hjälp. Det har visat sig att tidiga insatser i många fall kan minska behovet av slutenvård. Vilka möjligheter som finns får man diskutera med aktuell mottagning.

Behandling med läkemedel kan bestå av tablettbehandling eller injektionsbehandling. Tablettbehandling innebär att man behöver ta sin medicin en eller flera gånger per dygn. Injektionsbehandling med depåläkemedel innebär att man får sin medicin med ett större intervall t ex varannan eller var tredje vecka. Behandling av psykossjukdom handlar inte enbart om läkemedelsbehandling utan samtal/stöd, undervisning, sjukgymnastik m.m. är också viktiga delar i behandlingen av psykossjukdomar. Vilken behandling som fungerar bäst är individuellt och det är något man får diskutera med sin läkare på den mottagning som man har kontakt med.

Fråga:
Hej! Jag har nog mailat till er tidigare men att jag vet inte vad jag ska göra för att landstinget där jag bor går inte att lita på. Jag var senast till en docent på sjukhuset och det lät som han skrattade åt mitt problem jag hade med armen så att det känns så jobbigt då jag inte har någon att vända mig till. Men att som det nu ser ut så kommer jag att vara väldigt mycket nere på västkusten där min fästman bor.
Jag undrar om jag kan få sätta upp mig på en tid till en smärtläkare eller anestesiläkare som vill, kan och har lust att titta på min arm och vad jag ska göra med den. Och så tänkte jag att jag beställer inga journaler utan ni får själva se hur mitt problem är.

Svar:
Tack för Ditt brev! Tyvärr har vi på Nå Ut-teamet inte den kompetens Du efterfrågar. Vi vänder oss till personer med psykossjukdom. Hoppas att Du hittar rätt bland de mottagningar som är experter på smärttillstånd.