Denna webbplats använder teknik som troligen inte stöds i din webbläsare, därför kan vissa saker se konstiga ut eller inte fungera. Vi rekommenderar att du byter till en modern webbläsare istället.
Gå direkt till huvudinnehållet

Planerar du att besöka Sahlgrenska Universitetssjukhuset?

Om du har en avtalad tid och har symtom på luftvägsinfektion eller feber kontakta snarast avdelningen/mottagningen direkt eller via växel på 031-342 10 00. 

För närstående råder besöksförbud på samtliga mottagningar och vårdavdelningar endast med undantag för vårdnadshavare och ledsagare. Detta förutsatt att medföljaren inte har luftvägssymtom eller feber.

Läs mer här

Gunnar Brandrup-Wognsen

Stor tacksamhet över sjukvårdens jobb. Men också mycket oro och ibland ilska över att deras kära drabbats av covid-19. Det är vad Gunnar Brandrup-Wognsen möter i sitt tillfälliga jobb som förstärkningsläkare på IVA Mölndal, där han pratar med närstående.

Sen några veckor tillbaka är Gunnar Brandrup-Wognsen utlånad med lön till Sahlgrenska Universitetssjukhuset från sitt vanliga jobb på Astra Zeneca. Huvuduppgiften på SU är att som förstärkningsläkare strukturera och svara på samtal från anhöriga till intensivvårdade covid-19-patienter.

– Tidigare ringde de närstående till intensivvården stup i kvarten på grund av sin oro. Personalen behövde ta av sig handskar och annan skyddsutrustning för att svara och det var stressande att inte kunna fokusera på vården av de svårt sjuka patienterna, säger Gunnar Brandrup-Wognsen.

Nu bemannar tre förstärkningsläkare och tre läkarstudenter telefonen från kl 07.30 till 21.00 varje vardag, dit upp till 20 patienters närstående kan ringa – en kontakt per patient.

– Den allra vanligaste frågan är om deras anhöriga mår bättre eller sämre. De är förstås oroliga och ibland chockade. De frågar ofta ifall det finns behandling, om något läkemedel som de läst om eller ifall de kan få besöka, vilket de inte får. Och förstås varför just deras nära har drabbats, berättar Gunnar Brandrup-Wognsen.

Det kan också handla om praktiska saker som intyg eller räkningar som ska betalas, men där kopplas kuratorn in.Arbetsdagen börjar halv åtta med att telefonen dit anhöriga kan ringa kopplas över. Sen följer rapporteringar, kontroller, ronder och uppdateringar varvat med telefontider då närstående får ringa.

– Det är en sjuk situation ur närståendes synvinkel, de får ju inte träffa sina nära. Jag ger dem en helhetsbild och blir som ett surrogat, säger Gunnar Brandrup-Wognsen.

Hans recept för ett bra samtal är att lyssna lika mycket som han pratar. Han ser som sin uppgift att inge hopp och att lugna. Rutinen att bemöta personer på ett klokt sätt har han från sina många år som thoraxkirurg på Sahlgrenska.

– Jag håller mig till några fasta punkter ganska slaviskt, hur nedsövda är de, är de kontaktbara, funktion i andra organ samt infektionsstatus. Jag vill inte kasta hårda saker i ansiktet, jag försöker tona ner men berättar att det är en väldigt allvarlig situation. De ringer till mig för att minska sin oro, de vill känna tröst. Sedan öppnar jag för deras frågor och funderingar, säger Gunnar Brandrup-Wognsen och fortsätter:

– Man kan inte måla fan på väggen innan man vet något med säkerhet. Ibland händer det mirakel, ibland blir det tvärt om. Jag har lärt mig genom åren att människan spår men gud/naturen rår. Jag är de närståendes mentala soptunna där de kan kasta sin oro och ilska.

De flesta samtal med närstående är i inledningsskedet lika. Patienten har lagts i respirator och njur- och hjärtfunktion är stabil. Sen följer ofta 2-3 veckor med framsteg och motgångar. När patienten skall tränas ur respiratorn, vilket krävs efter ofta så lång tid, är ett vanligt steg att man gör en tracheotomi. Detta underlättar för patienten, dels urträningen dels ger den en möjlighet till att börja tala. Man kan då kommunicera med omvärlden via telefon eller padda – vilken någon anhörig har levererat för att sjukhuset ska klara patientsekretesskraven.

– Efter att ha pratat med de närstående två gånger per dag i en vecka eller två får vi en relation.  När patienten ska få flytta till avdelning händer det att deras närstående gråter i telefonen och undrar hur de ska kunna tacka mig. Tacka inte mig, säger jag då, utan tacka vårdpersonalen!

Efter arbetsdagen är den mentala tröttheten stor. Men det finns också glädje över alla positiva möten med gamla och nya kollegor, stimulerande medicinska diskussioner och vetskapen att ha avlastat vårdpersonalen som jobbar med patienterna.

När perioden på IVA är över tar han med sig två saker tillbaka till vardagen och jobbet som medicinskt internationellt ansvarig för studier kring ett läkemedel– mer livserfarenhet och känslan av att ha fyllt en viktig funktion.

– Min mor sade alltid att jag skulle bli präst. Men detta är nog det närmaste jag kommer, avslutar han och ler.


Senast uppdaterad: 2020-05-12 14:02