Att ha anorexi på slutenvården

Anonym
Av: Anonym

Det är min sista dag på anorexi-bulimi-mottagningen. Jag tittar på husen, känner lukten, går förbi där vi tog promenader på slutenvården. Det är som att gå förbi sin gamla skola. Man saknar den men vill samtidigt inte tillbaka. Jag säger hejdå till byggnaderna medan minnena rusar fram. Hur kan man tycka om något som har varit så svårt? Det var svårt. Men jag har också många fina minnen, både från slutenvården och dagvården.

Precis som vem som helst var jag jätterädd när jag skulle skrivas in. Det var regler, det var mat, det var allt jag var rädd för och ändå så var det en del av mig som tyckte det var spännande. Att äta igen, att få bli bra, att inte behöva stå ut med anorexin längre. Att ha folk som kontrollerade en och att inte behöva ha något val, inte behöva välja anorexin om och om igen. Självklart mådde jag dåligt över det också, för vem ser fram emot att läggas in på sjukhus? Men jag hade packat kvällen innan och jag hade googlat och jag hade förberett mig själv mentalt. Det var en av de sakerna som hjälpte mig mest. Jag hade sagt till mig själv: du får testa det här och om du inte gillar att vara frisk så kan du alltid gå tillbaka. Den tanken hjälpte mig mycket då och jag vet nu som frisk att jag hade aldrig aldrig aldrig gått tillbaka. Men om man är osäker på om man vill bli frisk så säger jag: testa bara. Det skadar aldrig.

Jag kom dit på morgonen, skrevs in, fick prata med några, se mitt rum och så vidare (kommer inte riktigt ihåg om jag ska vara ärlig). Första måltiden hade jag svårt att visa känslor, men som ny så hamnar man i röd zon vilket innebär att man äter i ett eget kök: det röda köket. En sköterska eller skötare satt med och de pratade och distraherade en under tiden eller pratade om hur det var och kändes. Som sagt, jag hade förberett mig mentalt, så jag klarade att äta upp. Jag mådde dåligt över det också, vilket man verkligen inte ska göra. Alla upplever olika saker på olika sätt, alla har olika svårt för olika saker. Om man känner att en sak är lättare än en annan så gör det inget. Det betyder inte att man är mindre sjuk eller att man inte förtjänar att vara där. I röda köket lär man sig äta på ett bra sätt igen. Det betyder att det finns många regler över hur. Exempel: blanda maten, inte äta i ordning, kunna använda vilka bestick som helst, inte äta runt kanten på brödet, inte salta för mycket, inte äta för långsamt (30 min på måltider, 15 eller 20 min på mellanmål) men inte kasta i sig maten heller osv. Det kommer kännas som en miljon regler men man lär sig fort och alla är så snälla. Man stannar mest på avdelningen i röd zon vilket faktiskt är bra så man hinner anpassa sig. Jag fick även ha toavak plus öppen dörr på natten för att hjälpa mig att inte göra dumma saker. Behöver man hjälp med nåt liknande så är det absolut bästa att säga till! Alla är där för en och vi vill alla bli friska (innerst inne). Om det är meningen att man ska gå upp i vikt, så går man upp i vikt, vad man än gör. Då är det lika bra att släppa sina fula vanor och be om hjälp.

Vägning sker två gånger i veckan, då de väcker en tidigt på morgonen före frukost. Man går dit ensam med en sköterska. Vägningsdagar är jobbiga men de går över. Det här kommer låta galet men: att gå upp i vikt så snabbt som möjligt är bäst. Man får oftast ångest ändå när man väger sig, hur mycket upp än numret visar, så om man går upp i vikt snabbt och sen behåller vikten så är det lättare att vänja sig. (Tro mig, jag vet). Man har både individuell och gruppterapi. Det finns mat- och kroppgrupp (där man diskuterar både kost, kroppsideal, träning och liknande), sjukgymnastik (där man har allt från massage till gå-innebandy eller yoga) och skrivande-grupp (där man kan skriva av sig, utmana prestationsångest eller upptäcka nya saker inom en själv, vilket är svårt men var min favoritgrupp). Sen fanns det individuell terapi också, med ens psykolog (så bra!), med dietist (t.ex. diskutera 'svår' mat) och med sjukgymnast vilket innebar att man tittade t.ex mycket på ens syn på kroppen eller fick massage eller liknande. Det finns även ett så kallat sinnesrum, vilket jag egentligen upptäckte först senare, men som jag önskar nu att jag hade använt mer. Där kan man ligga under ett tyngdtäcke i en lätt uppvärmd säng, titta på massa ljus och lampor och lyssna på lugn musik. Har man en dålig dag, vill ta hand om sig själv en stund eller återhämta sig från en panikattack så är sinnesrummet jättebra. Alla sköterskor finns där också för ens egen skull och ofta fångar de upp en om man ser ut att må dåligt men att be om att få prata en stund är alltid hjälpsamt.

Annars sitter man mycket i dagrummet alla tillsammans. Distraktioner är ens bästa vän där! Det finns mandalor att färglägga, möjligheter att sticka eller virka, rita, titta på tv, spela spel, pyssla eller läsa böcker eller tidningen. Det är förståeligt om man inte kan koncentrera sig på sådana saker i början men det är jättebra att ta med sig något som man tror att man kan syssla med. På morgonen är det alltid morgonsamling kl 8 (efter frukosten som är halv 8) där man går igenom det som händer under dagen, vilka möten man har och så vidare. När jag var där hade vi även som tradition att alltid läsa horoskopet för dagen vilket var supermysigt. Man behöver inte vara orolig heller för att det ska vara jobbigt med andra patienter. De flesta är verkligen jättesnälla och stöttande och jag har fortfarande vänner som jag träffar ibland, som jag fick på avdelningen. Men man ska absolut försöka vara hänsynsfull mot de andra! Dåliga samtalsämnen kan vara: träning, nummer, kalorier, dieter och så vidare. Vi vill alla bli friska innerst inne så att försöka vara stöttande och ha insyn i sin sjukdom är bra även när det är svårt. Man lever tätt inpå varandra och går igenom väldigt intensiva saker tillsammans. Det är bra att försöka hitta distraktioner ifrån vardagen. Vi hade till exempel som tradition att följa vissa program tillsammans: julkalendern, bonde söker fru och historieätarna. Föreslå absolut saker du vill göra! Hitta nya saker du tycker om att göra. Mycket kommer handla om att försöka hitta en själv, hitta någon man kan vara utan sjukdomen, hitta saker man tycker om att göra. Tillåt dig själv det. Du förtjänar att leva och du finns där, även om du känner dig vilsen. (Vem är jag utan sjukdomen? är en vanlig fråga. Oroa dig inte, det tar tid men du finns där under allt).

Efter hand när man sen börjar bli friskare hamnar man i gul zon och till slut grön zon där man får göra fler grejer. I början kanske man inte ens får gå ut och ta luft så mycket. Första helgen spenderas på avdelningen. Kanske andra också. I början kanske man bara får äta ett mellanmål hemma men efter ett tag spenderar man hela helger hemma och sedan i grön zon kanske även delar av vissa vardagar. Att vara ärlig om hur det går hemma är jätteviktigt. Det kanske känns som man 'inte kan göra nåt åt att man använder sina dåliga vanor' men då är det bra att man säger till! I gul zon och grön zon äter man i det stora köket med alla andra. Framför sig har man en liten namnskylt som man kan göra själv. Ofta kan man skriva motiverande saker på den också och titta på den när man har det svårt. På bordet finns också samtalslappar som man byter ut ibland. Man kan dra en med en fråga eller påstående och så får man kanske lite distraktion. Låter kanske lite skumt men också väldigt mysigt. I gul och grön zon får man också vissa fördelar som att ta promenader (med sköterska eller andra patienter, 20-30 min, 1-3 ggr/veckan beroende på hur långt man kommit), få gå ut och ta luft (upp till 3 ggr per dag i 10 minuter och man måste sitta) och gå till lekterapin (upp till 3 ggr per vecka)! På lekterapin kan man hämta garner och pyssel, spela pingis (om man får), låna böcker, spela piano eller leka (haha). Man kan också få gå ut på stan och träna på saker, när man kommit lite på vägen. Kanske prova kläder, fika eller äta middag. I början möjligtvis med en sköterska men sedan också med till exempel familj eller vänner.

Fika gör man också minst en gång i veckan och brukar vara väldigt mysigt. En gång i veckan är det sötfika och en gång i veckan är det glass med fruktsallad. Jättebra att träna på. Maten annars är jättegod och lagas av en kock: Jonas. (Vars soppor och bröd är underbara men också allt annat också!) När Jonas är sjuk är det mycket sorgliga dagar även om sjukhusmaten är helt okej (bara håll er borta från omeletten). Rispuddingen på måndagskvällar är underbar också. Man får dock bara dricka max 3 koppar kaffe eller te per dag, en efter varje måltid förutom på sötfikat då man får dricka kaffe till. Annars äter man 6 ggr per dag, 3 måltider och 3 mellanmål/kvällsmål. Efter de stora måltiderna är det sittimma då man inte får ställa sig upp alls. Gå på toa innan är en bra sak och att lägga sina grejer i dagrummet innan! Annars ska man helst inte stå upp så mycket över huvudtaget. Det kan kännas jobbigt men jag brukade alltid försöka tänka på de andra. Det kan trigga andra om man står upp för mycket och samma sak om man försöker använda sina dåliga vanor på rummet/i köket/på promenader/luft. Om man inte kan motivera sig genom att tänka på sig själv så är det bra att försöka tänka på andra! Det finns även en del regler som man kan tycka är konstiga men de flesta har en anledning. Det kan vara: bara ha filtar på morgonsittimman (man ska inte försöka gömma sin kropp), inte använda värmekudde förutom första veckan (ska inte bli som en snuttefilt), inte ha kanel på gröten (tydligen nån diet-grej nån gång) eller liknande. Man lär sig efter hand även om det känns mycket! Och som sagt, allt är för att hjälpa en.

Till sist kommer här en liten packlista med saker som är bra att ha med sig:

1. Mjuka och mysiga kläder. Skit i de där tajta svarta jeansen, lämna de hemma eller ännu bättre: bränn dem. Ingen bryr sig hur man ser ut på avdelningen. Ta med varma sockor, stora tröjor, töjbara byxor och mysiga klänningar. Nåt du känner dig bekväm i. Men som sagt, skit i det där tajta! Kan både vara triggande för dig själv och andra.

2. Distraktioner! Exempel kan vara: tidningar, böcker, färgläggningsböcker, garner och stickor eller virknålar (finns även där), filmer/tv-serier, en dator/telefon, Nintendo DS, kortspel, sudoku/korsord, pussel (finns även där, vi pusslade supermycket!), broderi, origami osv. Musik kan också vara bra som gitarr (vi spelade gitarr ofta tillsammans och sjöng haha), Spotify eller liknande. Spel finns på avdelningen också (leta efter avdelningsspelet där man samlar karameller och går vidare mellan zoner!)

3. Ta-hand-om sig-själv-saker. Ansiktsmasker, hårinpackningar, nagellack (man hinner byta nagellack varje dag om man vill!), krämer. Det här är en tid man behöver ta hand om sig. Det finns även massagebollar! Vi körde myskvällar ibland med ansiktsmasker och Disney-filmer.

4. Saker att dekorera sitt rum med. Oftast stannar man där tre månader. Ta med bilder på vänner kanske? En filt att lägga över stolen på rummet, kuddar. Man kan även göra saker PP avdelningen att dekorera med.

5. Uthållighet. Tre månader kan vara skillnaden mellan ett friskt liv och ett sjukt. Ibland får man ta en vecka i taget eller till och med en dag i taget. Om det är 'för svårt', ta inga förhastade beslut. Det kan bli värre innan det blir bättre. Det kommer att vara svårt. Men det kan även vara ännu svårare att göra ensam. Testa bara. Som friskförklarad kan jag säga att det är så så värt det men att det är en lång väg. Det kan även hjälpa att gå dagvård efteråt, det gjorde jag och det hjälpte mig den sista biten.

Du klarar det här, vännen. Det kan vara det bästa du gjort i ditt liv det här. Ge det en chans. Massa kramar och lycka till.

 

 


 

Sahlgrenska Universitetssjukhuset kommenterar:

Som framgår av inlägget erbjuds patienter på Anorexi-Bulimi slutenvård och dagvårdsenhet behandling utifrån ett strukturerat behandlingsprogram. Att gå igenom behandlingen är för de flesta patienter en krävande och tuff utmaning, och vi är alltid glada att höra att patienter har kunnat ta hjälp av tiden hos oss för att ta viktiga steg mot ett tillfrisknande. Behandlingsprogrammet i slutenvård och dagvård utvärderas kontinuerligt och förändras successivt utifrån ny kunskap och erfarenhet. I vårt utvecklingsarbete fokuserar vi mycket på att skapa trygghet och förmedla omtanke och respekt, på att sätta patientens behov i centrum, och skapa möjlighet till delaktighet. Vi kan alltid bli bättre.

Anne-Line Solberg

Specialistpsykolog

Anorexi-Bulimi-verksamheten

Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus

Anmäl