Behandlingen på avd 336

Anonym
Av: Anonym

Att vara inlagd på slutenvård för en ätstörning är ofta väldigt tufft. De första dagarna är det vanligt att man om och om igen önskar att man kunde åka hem och ifrågasätter om man verkligen behöver platsen eller ens förtjänar den. Samtidigt är ångesten inför maten påtaglig. Många saker som är förknippade med slutenvård får nog de flesta, sjuka eller inte, oavsett vilken sjukdom det än är, att vilja undvika det i så stor utsträckning det bara går. Jag har varit inlagd på slutenvården för anorexi- och bulimi och tänkte berätta varför jag valde att stanna.

Personalen är väldigt välkomnande och trevliga och avdelningen som helhet gav mig ett bra första intryck. Det är mycket ny information som ges den första dagen och de är väldigt medvetna om att man kanske inte kommer ihåg allt, man får alltid ställa frågor om man undrar över något. Schemat för dagen ser alltid likadant ut gällande måltider, alla måltider är samma tider varje dag. Det som skiljer dagarna åt är att det finns lite olika grupper på avdelningen som infaller samma dag varje vecka. Det är t.ex gruppterapi, Mindfulness, sjukgymnastik och lite olika kreativa grupper med fokus på skapande, att skriva eller drama. Det finns även en mat och kropp grupp där man får träffa en fysioterapeut och dietist och kan ställa frågor till dem. Grupperna kände jag ofta var höjdpunkten på dagen för att det kunde ge ett miljöombyte, nya intryck och att få engagera sig i något. Det blev en liten paus i den repetitiva vardagen helt enkelt. Man får utöver det även träffa överläkaren och psykolog regelbundet för uppföljning och individuella samtal.

Avdelningen bygger på ett zon system, där man börjar i röd zon och med tiden så kommer man till gul eller till och med grön zon. I röd zon så har man inte speciellt mycket frihet och fokus ligger på maten. För att komma över till gul zon så ska man äta måltiderna på ett bra sätt t.ex utan peta i maten eller att följa andra tvångsmässiga beteenden kring själva ätandet, som ofta uppkommer i och med en ätstörning. Man ska även äta på gul zons tid, vilket är 30 min för frukost, lunch och middag och 15 min för mellanmål. Det beror på att man i gul zon äter ihop med de andra patienterna och då finns vissa regler för att man inte ska trigga varandra och för att få utrymme till att hitta tillbaka till ett mer normalt sätt att äta på. Mat är dessutom något socialt, vi samlas och umgås kring mat med nära och kära och även det är något som kan påverkas av ätstörningen. Det kan hända att man som sjuk inte har kunnat äta med andra och därför är det en viktig sak i sig att träna på.

Jag skulle säga att det först är i gul zon som behandlingen börjar. När du tagit dig dit så har du visat att du samarbetar och det är då du får mer frihet och mer att säga till om i din behandling. Man får börja vara med på fler grupper och få permissioner eller hemträningar, som det kallas på avdelningen. Att åka hem och använda sig av det man lärt sig på avdelningen ses verkligen som träning av personalen och är en viktig del i behandlingen. I grön zon får man ännu lite mer frihet och får ta mer ansvar än i gul zon. Man får lite längre hemträningar, kanske fika med en kompis och får träna på att lägga upp mat mer självständigt. Jag ser grön zon som en bonus. Självklart är det jätte bra om man kan ta lite mer ansvar för maten och kan hantera det men om man inte når dit så betyder inte det att man inte har gjort bra ifrån sig. Skillnaderna mellan gul och grön zon är betydligt mindre mellan röd och gul zon.

Mesta delen av tiden på avdelningen spenderas i dagrummet, där hålls sittningarna och en del av grupperna. Det finns även TV, filmer, spel och olika typer av pyssel som man kan sysselsätta sig med under dagarna. Det finns i princip alltid någon i dagrummet som man kan spela något spel ihop med eller bara prata. Ville man inte det så kunde man alltid bara sitta bredvid. Det kan vara skönt att känna att man för vara ifred på det sättet utan att behöva känna sig ensam. Det finns en stor förståelse hos både personal och medpatienter om man har en dålig dag och man behöver aldrig känna att man måste förklara sig. 

Man kommer ha jobbiga stunder på avdelningen, det är helt säkert. Men det varierar från till person till person hur ofta och länge dessa stunder är och förekommer. Det kommer komma tankar som gör man känner att man inte orkar och det är helt okej. Det som är viktigt att komma ihåg i dessa stunder är varför behandlingen ser ut som den gör. Behandlingen är utformad för att man ska träna på att hantera sin ångest som uppkommer i olika matsituationer. Det innebär att man måste utsätta sig för det som är jobbigt och genom olika strategier försöka hantera det på bästa sätt, för att det ska kunna bli bättre. Det är inte kul men det är det som krävs för att bli bättre. Jag önskar att jag hade sluppit bli sjuk och behövt bli inlagd men jag kan säga att eftersom det var så det blev, så är jag glad att jag fick komma till just den här avdelningen.

 

 

Anmäl