Boken blev min nya bästa vän. Ett samtal mellan Nora, 18 år och Eva Selin, BUS-biblioteket

Eva   Selin
Av: Eva Selin

Vi har båda läst romanen Förr eller senare exploderar jag av John Green. Du har levt med den länge, flera år?

Ja, jag har läst den 183 gånger!

 

Du markerade bak i boken berättade du, ett streck för varje läsning? 

Jag började göra det när det kom upp i över 10 gånger och jag ändå kände "men denna kan jag läsa igen", och jag har faktiskt haft den känslan varje gång jag läst den.

  

Första gången var innan du själv blev sjuk?

Ja, när den precis hade kommit ut.

 

Hur hittade du den då?

Jag läste om den online någonstans och att den hade fått väldigt bra recensioner. Så jag tänkte att jag skulle ge den en chans. Jag lånade den av en kompis tror jag.

 

Vad gjorde den för intryck på dig först?

Jag minns att jag tyckte att det var en fantastisk bok och att jag verkligen tyckte om den. Men det var på samma gång svårt att sätta sig in i mycket av handlingen för allt kändes så långt ifrån var jag var i livet just då. Jag var 14 år, skulle fylla 15 det året.

 

Hur kom du i kontakt med boken i andra omgången?

Jag stötte på den genom ett test på datorn, Jag är Boken. (http://epi.vgregion.se/jagarboken)
Den var en av de tre böckerna jag fick som personligt förslag, men där visades det svenska omslaget så jag kunde inte koppla ihop att det var samma bok. Detta var någon gång i början av 2013, när jag hade varit sjuk ett litet tag. Då var jag 15 och skulle fylla 16.

 

Hur var det att läsa den då, i situationen du befann dig?

Förr eller senare exploderar jag kändes då nästan som att läsa en dagbok. Jag kunde känna igen mig så otroligt väl i så mycket av det jag läste och den boken blev min nya bästa vän. När jag kände mig som mest ensam så vände jag mig alltid till den för när jag själv inte kunde sätta ord på allt jag gick igenom så kunde boken göra det åt mig.

 

Du berättade att den gav dig något du behövde, något som ingen på avdelningen kunde ge dig?

Jag hade väldig tur när de gällde sköterskor och liknande när jag blev sjuk för de var alla helt fantastiska men det kändes ändå som att det alltid fattades någonting. Den förståelsen jag saknade och det stödet jag behövde just då fanns inte där eftersom ingen visste hur det kändes att vara i den situationen som just jag var i. Och hur mycket man än försöker förklara för folk så kommer de ändå aldrig riktigt förstå hur det är, även om de inbillar sig att de gör det. Så det kändes skönt att ha något som stöd där man inte behövde förklara allt utan förståelsen fanns redan där. Så fungerade boken för mig. Jag fick en helt ny acceptans för allt jag gick igenom och jag kände mig inte lika ensam som jag hade gjort fram till det ögonblicket. Jag förstod också mig själv på ett annat sätt än jag hade gjort innan.

 

Hur då?

Jag förstod alla känslorna som bubblade inom mig. Ilska, sorg, oro och alla de känslor som på något sätt kändes fel just då, de blev rätt när jag förstod att jag inte var ensam. Jag förstod vem jag var som person på ett helt annat sätt, vad jag ville göra i livet och framför allt vem jag ville vara. Innan dess gick jag runt nästan hela mitt liv utan att riktigt veta vem jag var och under många år försökte jag till och med vara någon helt annan, endast för att passa in. Jag visste inget annat sätt. Men efter att jag blev sjuk och efter att jag läst och levt med boken så förstod jag att jag inte behövde göra så för att passa in. Jag förstod att det är bra att vara annorlunda och även om man inte passar in på ett ställe betyder det inte att man inte passar in någon annanstans. Och det var något jag behövde förstå för att kunna våga vara mig själv och kunna förstå vem just jag faktiskt är.

 

Hazel, den ena huvudkaraktären, reagerar på vissa saker i språkbruket kring cancer. Hon hör om och om igen att patienter "kämpar hårt". Räcker det inte med "kämpar"? Själv har jag tänkt på att det ofta sägs att cancerpatienter får gå igenom "tuffa behandlingar". Det hör jag aldrig om hjärtsjuka eller andra. Har du sådana funderingar om cancerspråket?

Jag har faktiskt väldigt många uttryck som går mig på nerverna att höra. Fler än man tror. Några av dem är bland annat ”du är en riktig kämpe” som varje gång jag hör det får mig att bli smått less. Det är hemskt att behöva gå igenom cancer, det kommer jag inte att förneka. Men på samma gång så blir det bara en del av livet när man väl måste göra det och just ordet ”kämpe” känns så felplacerat. Och det är också något som man säger till småbarn när dom håller på med sport! Det blir bara väldigt konstigt. Eller ”det var gud som gav dig cancer för att visa hur stark du är och för att han har stora planer för dig”. Att någon överhuvudtaget försöker att finna en mening för cancer känns helt sjukt. Och att de säger det som att det är en välsignelse att få cancer ser jag som otroligt ytligt och själviskt.

 

Var detta alltså något du fick höra? Att gud hade en sorts plan för dig, och att cancer ingick där?

Jag fick höra det från både vuxna och några ungdomar. Det är faktiskt ett uttryck jag hört många fler gånger än man kan tro. Och det kändes bara sjukare och sjukare ju fler som sa det till mig. Och så den här: ”Jag hade inte orkat gå igenom det som du gör.” Detta kanske är sant i många situationer och när de säger det så tror jag verkligen att de menar det. Men det irriterar mig att de får det att låta som man faktiskt har ett val. När man sätts i den situationen så får man inget val. Man vet verkligen inte hur stark man är förrän man blir utsatt, och när det händer så har man inget annat val än att kämpa till slutet. Allt detta kommer ju från ett bra ställe när det sägs men det låter oftast bara fel.

 

Mannen som Hazel och Augustus söker upp i Amsterdam är inte alls trevlig mot dem, tvärtom. Hazel kan ändå konstatera att det var något uppfriskande med den totala bristen på hänsyn till hennes sjukdom. Är detta något du kan relatera till?

Ja det är det verkligen. Det är så lätt att allt börjar snurra kring sjukdomen och till slut kan man nästan känna att det är det enda man är, cancer... Så det har varit skönt när folk kunnat se förbi det och nästan varit blinda för det. För det behövdes ibland.

 

Hur reagerar du som läsare när Augustus inte överlever utan dör som 17-åring?

Som för alla andra så skär det såklart i hjärtat varje gång, hur många gånger jag än läser boken. Men jag gillar ärligheten i det hela. Att det inte alltid blir som man tänkt sig.

 

Har litteraturen skyldigheter gentemot sina unga läsare, som att förmedla ett hopp?

Jag tycker personligen inte att den har den skyldigheten överhuvudtaget. I mina ögon blir det nästan mer av en lögn att förmedla hopp i vissa situationer.

 

En annan roman, Maja och döden av Anne-Marie Ljungberg utspelas på en avdelning som skulle kunna vara 322. Den har diskuterats bland sjukhusbibliotekarier och sjukhuspersonal och vissa menar att den inte är lämplig för ungdomar som själva är sjuka.

Jag har faktiskt inte läst ut hela den boken än. Men jag kan ändå förstå tanken bakom diskussionen. Jag håller dock inte med alls. Något av det som hjälpt mig allra mest under min egen sjukdomsperiod har varit böcker och filmer där cancer spelat en stor roll. Det var viktigt för mig att kunna förstå och acceptera vad jag gick igenom och därför tror inte jag att det tjänar något till att dölja något.

 

Tack för att jag fick ta del av dina tankar Nora. 

 

Anmäl