Cancerbeskedet

Murlok
Av: Murlok

En torsdag i mars 2013 fick jag besked att jag hade levercancer. Första tanken var att jag åker till systembolaget så tar jag problemen imorgon. Min läkare som känner mig väl eftersom jag har gått länge på avdelningen för min C-hepatit sa direkt att jag skulle komma in för nya prover. Nästa tanke var internet för att se överlevnadschanserna. För en gångs skulle var internet enigt. Sex månader efter upptäckt sen var det slut. Nåväl jag åkte in för provtagning, det första jag märkte var personalens reaktion. De hade verkligen blivit ledsna för vad som drabbat mig, vilket visar att vi är inte bara patienter. Efter ett tag tog min hjärna in beskedet och jag började tänka. Först kom gråten "hur ska mina barn klara detta". Sa dock inget till dem utan valde att tala om det för ett par goda vänner. Eftersom gråten alltid satt i halsen så noterade jag att både vänner och inom vården blev det en viss distans. Insåg att felet låg hos mig själv och att jag grät för jag tyckte synd om mig själv. Beslutet blev att jag stängde av gråtkvarnen och stoppade sjukdomen i bakfickan. Började leva mitt liv som vanligt igen. Reaktion blev att alla bemötte mig som vanligt igen. I juni kallades jag till Transplantionscentrum för genomgång. Fick besked att operation skulle ske 13/8 ingen alkohol och helst inte röka. Jag lovade detta och höll det. Började träna mer, sensommaren var varm så jag åkte varje kväll till havet och simmade så mycket jag orkade. Den 13/8 klockan sex stod jag utanför dörren till operationssalen. Kommer bara ihåg hur gott det var när dom satte på stödstrumporna. Vaknade, fick veta att 20 procent av levern tagits bort. Läkaren sa att operationstiden blev nio timmar. Efter tre dagar uppe lite. Dag fem blev jag tillfrågad om jag ville åka hem - mitt svar var ja. Vid efterkontrollen fick jag besked att allt var ok. Kunde känna mig lugn de närmaste åren, kanske aldrig få tillbaka cancern. Tja sommaren 2015 på en efterkontroll var det kört igen. Blev ny utredning, ny tid för röntgen på hösten och då hittades en till. Den hade växt från att inte finnas till cirka fyra centimeter. Fick besked att en ny operation skulle göras den7/1-2016. Det blev en leverembolisering. Jag kom in på morgonen, operation på eftermiddagen och hem nästa dag. Tog bara några dagar innan jag märkte skillnad i kroppen. Fick inga nya blödningar under huden och den började se normal ut. Vid efterkontrollen hade jag värden som jag inte haft sedan 1980-talet. Så emboliseringen var en High five. Jag passade på att säga att lugnet och bemötandet från både vården och patienter kändes riktigt bra. Hoppas detta kan hjälpa någon av oss drabbade att kämpa på. Samtidigt ett stort tack till båda avdelningarna som tagit hand om mig. Jag vet att det inte alltid varit lätt.

Jag vill nu uppdatera min historia av flera skäl.

1 Jag genomgick en RF-behandling i mars 2116 vilket innebär att dom bränner bort tumören via en "nål" som upphettas och bränner tumören och lite till. Kändes fint och åkte hem andra dagen. Allt som vanligt. Efter ca en vecka blev jag dålig och orka ingenting så kontaktade SU. Dom fråga om jag läst all information jag fick med mig, men läste bara det positiva. Dock läst jag nu hela och notera att biverkningar sätter in när kroppen skall gör sig av med skräpet. Nu ett år senare mår jag fortfarande bra.

2 Ofta tror folk att när berättelsen inte uppdateras så var det slut. Ingalunda är så fallet i 15/2 2017 fick jag besked att jag var frisk o kunde ta mig en resa o njuta av solen utomlands o komma på kontroll om 1/2 år. Det har varit en lång o hård resa men jag gav aldrig upp. När personalen började kalla mig en nära på en levande legend kände jag än större hopp. Ett stort tack till all som stöttat o hjälpt mig igenom detta.

Oops jag blev inte frisk. På sommaren 2017 fick jag ont i vänstra axeln. Gick väl med det någon månad innan jag kände efter vad det var.Jag kände att det var en bula så tänkte får väl fråga läkaren..Det blev snabbt en röntgen och därefter gjordes en biopsi på knölen.Det visade sig då att det var en metastas från levern  som satt på skelettet.Vid den tiden hade det börjat göra riktigt ont.Ytterligare magnet röntgen visade ochså på trolig ny tumör på levern.Vid det laget var det bara morfin som kunde lindra smärtan lite.Det skickades en remiss för strålbehandling för att få bättre smärtlindring.Behandlingen var smärtfri men för min del så var det efter varje srålning som smärtan blev så svår att jag kräktes och var oförmögen att göra något alls mellan strålningarna.När behandlingen var avslutad fick jag även ett läkemedel som skulle miska risken för nya metastaser och eventuellt förlänga livet,men biverkningarna var så svåra att jag avstod den för få bättre livskvalitet den tid som var kvar. Vid det skedet gick tankarna nästan bara till hur länge har jag kvar och allt var svart.Svårast var smärtan rent fysiskt att leva med snarare än tanken på att dö.Efter ett par månader fick plöstligt ont i huvudet en kväll och eftersom jag hade morfin (oxynorm) tog det den för att lindra värken men hjölpte inte och jag kände en ny bula på skallen.Dags igen för för röntgen och ett konstaterande att det en ny metastas. Då sattes Fentanyl in som plåster för att få en jämnare smärtlindring samt hade oxynorm för att minska topparna av smärtan.Det samt strålningen började ge effektet så att jag kunde börja ta nya tag. Nu är vi inne på år 2018. Jag har fått  tillbaka hoppet börjat leva livet med mediciner,smärta nästa som vanligt fast tankarna  går ju till framtiden o hur det skall bli. För mig har det varat viktigast att kunna få livskvalitet. Jag ser nu våren framför mig och sedan sommaren det räcker- Framtiden vet man inget om,men att kunna leva här o nu nästan som vanligt är viktigt.Efersom jag nu är palliativ (obotlig) Finns det inget mer att uppdatera.Utan jag får tacka er alla för hjälpen jag fått under åren samt att får berätta det det här.

Önskar er alla ett gott liv på det sätt ni vill leva det.

 

Anmäl