En del av mig

Anonym
Av: Anonym

Hej!

Jag är en tjej på 23 år och har enda sen jag kan minnas haft svårt att låta bli mina ögonfransar och mitt hår. Redan som bebis tvinnade och rullade jag mitt hår mellan fingrarna innan jag skulle sova och kunde dra lite lätt i mina ögonfransar. När jag kom in i puberteten tog det fart på riktigt och jag började okontrollerat och ibland medvetet dra bort mina ögonfransar. Det varierade i olika perioder men ju äldre jag blivit desto värre har det blivit. Det var en orolig skam för mig då jag i skolan fick kommentarer och att jag hemma fick skäll så fort jag gjorde det. Jag kände mig väldigt ledsen, osäker och onormal. I gymnasiet blev jag deprimerad och såklart gick jag in i en period med svår trichotillomani. Jag hade tillslut inga fransar kvar och jag fick besöka BUP där jag fick förklarar för mig att jag lider av självskadebeteende, ångest och depression. Jag fick medicinering för ångest och depression. Jag gick på samtal med läkare och psykologer men kände inte att det hjälpte mig. Jag tog mig tillslut ur min depression på egen hand tack vare olika livsstilsförändringar och egen beteendeförändring, och avslutade medicineringen. För ca 4,5 år sedan googlade jag på det för första gången och kom fram till att jag faktiskt lider av trichotillomani. På ett sätt var det en tröst att få läsa mer om det och att det jag i alla år skämts åt faktiskt har ett namn och att det finns fler än jag som lever med det. Jag kunde börja acceptera det mer och i vissa längre perioder vara helt fri från det. Jag har mina värre perioder då jag är mer ostabil och stressad än vanligt, men ser det som något helt normalt för mig. Jag vågar idag prata om det och människor i min närhet accepterar det och förstår. Jag kan vara jag utan att behöva skämmas. Hoppas det här gav någon glädje eller hopp! Alla är vi lika värda att få må bra.

Anmäl