En första kontroll hos hjärtsjuksköterska

Guldfisken
Av: Guldfisken

Så var det dags för min första kontroll hos hjärtsjuksköterska efter operationerna. Jag anmälde mig i receptionen och satt ned och väntade. Flertal andra patienter i väntrummet som blev uppkallade en efter en. Idel okända ansikten. Plötsligt en bekant röst som ropade mitt förnamn. Det visar sig att sköterskan jag blivit kallad till är densamma som medverkat på onsdagarnas Hjärtskola på Fysiologen.

Vi började med ett EKG samt hon kontrollerade mina sår. Jag upplever fortfarande ömhet och viss svullnad i vänster bröst. Dock har jag börjat trappa ned på Alvedonintaget. Trenden att min fysiska återhämtning flyter på väl håller i sig. Det gläds jag åt. Mindre kul är att min mentala status är tämligen oförändrad. Den enda förbättringen jag upplever är att jag inte faller i gråt på samma sätt längre. Framför allt under sjukhusvistelsen (på avd 12/25) kunde jag börja gråta, till synes utan anledning. Detta har släppt även om jag kände att det klumpade ihop sig i halsen vid några tillfällen då jag berättade för sköterskan om min oro avseende min mentala trötthet. Jag berättade bl.a. om min näst intill kaosartade upplevelse då jag skulle passera Korsvägen till fots förra veckan samt hur jag under måndagens gympa inte kunde komma på vilken veckodag det var. Hon har mitt fulla förtroende och jag kände mig oerhört väl omhändertagen.

Dessvärre verkar något strula med bokningen av mina återbesök. På inrådan av sköterskan ringde jag kontaktpunkten och det visade sig att den läkaren jag skulle till är helt uppbokad hela oktober månad. Snopet eftersom jag redan sedan det beslutades att jag skulle opereras varit tydlig med att jag har en långresa inplanerad sedan länge med avfärd 31 oktober... Hon skulle dock försöka komma på en klok lösning och återkomma. Jag blev för övrigt alldeles paff då hon frågade hur jag mådde och dessutom lyssnade på mitt svar! Att även en befattningshavare som sysslar med inbokning av patienter skänker mig som inringare sådan omtanke känns rörande.

På eftermiddagen var jag helt utslagen. Min plan var att hälsa på personalen på avd 12/25 som jag gjorde förra veckan, men nu kände jag att jag absolut inte orkade. Jag vill ju orka vara trevlig med tanke på att det främst är ett socialt besök. Dessutom har jag min yrselfadäs från förra veckan i åtanke (drabbades av plötslig yrsel då jag hälsade på och istället för en besökare fick de alltså en patient till på halsen... Inga som helst sura miner. Jag fick utmärkt vård men det kändes aningen pinsamt).

Redan då min fru kom hem berättade jag att jag sovit större delen av eftermiddagen. Hon uppskattade det väldigt. Kommunikationen oss emellan är oerhört viktig. Hon drar ett tungt lass. Jag tror ärligt talat hon skulle ha svårt att mäkta med att både jobba och ta hand om (i princip) allt annat hemma eftersom jag för närvarande inte har kraft nog. Det blir utmärkt med vår långresa så vi kan ta lite paus från livet och jag kan rehaba, förvisso enskilt då jag tror jag kommer få svårt att plocka med mig en läkare eller sköterska som handbagage...

Kämpa på hörni! Det gör jag. Nu närmast med en tupplur.

 

Anmäl