Fyra dygn av trötthet, förvirring och positivitet

Anonym
Av: Anonym

Hej! Heter Martin, född 1990 och vill nu berätta om min upplevelse av Sahlgrenskas Thoraxintensiv.

Den 7e genomförde thoraxkirurgen ett planerat byte av aorta-hjärtklaff vilket gjorde att jag skulle spendera 4 dygn på TIVA. Förberedelserna och informationen jag fått från min läkare och SUs hemsida om vad som skulle komma hade varit noggranna så jag fick en inblick kring kommande rehab och evnetuella komplikationer.

Att vakna på en intensivvårdsavdelning och veta varför du är där kan vara nog så förvirrande och trots att jag är utbildad och arbetande som Undersköterska så blir det en ytterst udda upplevelse i början. Personalen på TIVA ingav dock ett lugn och förklarade att klockan var halv fem på morgonen efter operationen vilket jag trött tog till mig och däckade en stund till. Dagen som följde upplevdes som positiv och man är snabb att få patienten (mig) mobiliserad efter vad smärtan tillåter. Bröstbenet är ömt och att ligga på sidan känns inte som att ens tala om. Men att sitta uppe i en skön fotölj trots allahanda droppslangar, dränage från operationssåret och annat gör att man känner sig lite mer mänsklig. Jag är glad att jag orkade äta något vilket gjorde att man kände sig mer mänsklig.

Nu i efterhand så blev en del upplevelser som då mer gav reaktionen "Vad fasen är det här??!!" ett gott skratt nu i efterhand. Ett av dessa var att få syn på sina fötter som var näst intill lila kring fotsulorna efter droppnålar man tagit bort efter operationen. Personalen frågar om de fick fotografera under andra dagen har jag för mig för att få som minne senare vid återbesöket månader senare. Vad jag minns tyckte jag att jag kvickat till rätt bra och var hyfsat med vid tillfället för fotot. Svar: Nej! det var jag inte och liknar mer en säck potatis. Under dag tre (har jag för mig) erbjöds dusch vilket jag tacksamt tog emot efter 38-40 graders post-OP feber. Jag är högst impad över hur man helt enkelt plockade med sig div apparater och annat tog en tripp i samma fotölj jag nämnde innan upp till thorax-kirurgen och lånade deras badrum. Helt fantastiskt!

Följande natt blev dock en av de mest bisarra upplevelserna jag någonsin upplevet men också ett mycket roligt minne i efterhand. Pga div. mediciner och narkosmedel som går ur kroppen så får jag efter att hälsat och sagt god natt till personalen vid 22.30 plötsligt känslan att jag i sjukhussäng och hela kitet befinner mig i entren på en nattklubb. Dunkelt blinkande lampor och några kamrater längre bort som jag dock inte för samtal med just då. Allt detta är när jag blundar och när jag sedan tittar upp är jag på TIVA igen. Jo, jag inser att det här är inte verklighet men undrar samtidigt om jag håller på att bli knäpp så jag säger till en början ingenting till nattsköterskan. Efter ett tag dyker vid min sängsida i entren upp två tjejer, men helt kolsvarta ögon och hår av spagetti (Vad i hela..?!), som gång på gång när jag blundar störtar fram mot mitt ansikte. Scenen emellanåt mot att jag svävar i luften över ett annat ställe på nattklubben där folk badar i någon typ av pool.  Nu börjar jag faktiskt bli riktigt rädd och nästan lite paranoid och till slut säger jag som det är till sjuksköterskan att jag ser allt mellan himmel och gjort. Åter igen med ett väldigt lugnt och professionellt sätt förklara att det har med medicinen att göra och de ger mig ett anti-psykotiskt läkemedel som heter Haldol och medicinen "Dex" att sova på. Eller ja.. däcka mig.

Näst sista dagen blir lite sämre än tidigare pga. den skumma natten. Jag drabbas under mammas besök, som startar med att hon skrattar rakt ut när jag likblek i ansiktet berättar om mina hallucinationer. Tack mor!, av en förjäklig hvudvärk som inte riktigt ger med sig. Men tack vare Oxynorm och mer sömn så blir kvällen bättre. Jag får också tillägga att något som sedan dag två varit besärande är magen som vill men inte riktigt kan komma igång. Det är rätt krångligt att gå på toaletten uppkopplad till ditt och datt, men det går.

Sista dagen blir positiv då jag efter lunch får veta att mina värden är stabila nog att skicka upp mig till vanliga thorax-kirurgen där vi duschat.

Ett stort tack till samtlig personal på TIVA och jag känner mig trygg att när det blir dags att byta hjärtklaff igen att jag får besöka er igen.

 

Anmäl