Helvetet på jorden

Anonym
Av: Anonym

Att leva med detta funktionshinder är verkligen en fruktansvärd sorg, alla tvära kast som man hela tiden utsätter sina nära för, att bli älskade att bli hatade.  Och därefter genast bli skuldtyngd och ledsen över att man sårat. Jag känner mig så värdelös att inte min älskade man kan få leva lungt med den förvissningen,att jag älskar honom, det händer att vi ligger och tittar oå tv ,vi har det lungt och fint och jag känner att jag älskar honom djupt, plötsligt så bokstavligen känner jag hur jag faller sönder inuti och hekt plötsligt så hatar jag honom med samma intensiva känsla. Jag skriker att jag äcklas och hatar honom.m m. Så fallar jag samman och gråter för att jag gjort honom illa. Jag blr så ledsen så ledsen. Jag skulle så gärna vilja finna inte lugn. För att inte tala om alla arbetsplatser som jag slutat på , allt börjar så bra och jag är så glad, tiden går och mina arbetskamrster kommer mig för nära  då känner jag att jag måste iväg, ställer ofta tull en scen så jag kan be alla flyga och fara. Jag blir så lätt omtyckt och jag tycker ofta om mina arbetskanrater men för nära mig då får jag ångest och måste klippa. 

Hela mitt liv har jag levt utan vänner det är något jag sörjer men jag kan inte, det känns så hotfullt för mig. När jag hör andra som har sin familj och kompisar som dom hsr fester med och som dom reser med då bara längtar jag efter detts men det gpr ej. Ändå har jag lyckat med att utbilda mig och arbetar som sjuksköterska, en jätteduktig sådan, men det hjälps inte för mina känslisvallningar och min oförmåga att ha vönner det blir aldrig så. Hur mycket jag än kämpar så kan jag ej. Jag längtar efter inre lugn och balans men det får jag aldrig.

Jag är så olycklig, och så har det varit i mitt liv jag är 50 nu och lite eller mycket klokare ,jag har gått min DBT, men bättre än så här blir det inte. Men jag får vara glad ändå, jag har min stackars älskade man, jag har jobbat hela livet och aldrig har jagbehövt mer hjälp än min terapi och lite antideprissiva, eller rättare sagt jag har inte bett om mer hjäkp för jag skäms över min sjukdom. Jag har legat i respirator pga självmordsförsök och ända tills jag var runt 40 har jag lidit av ätstörning, som ung anorexi och senare bulimi. För mig blev det försök att kontrollera min ångest. Kickan sjuksöterska

Anmäl