Min berättelse

David Ivarsson
Av: David Ivarsson

Varje gång jag skadat mig har det lett till allt allvarligare invaliditet på grund av utebliven röntgen, dålig eller för sen röntgen, eller ingen eller knapp behandling. Sahlgrenska medger aldrig fel. Inga utredningar eller behandlingar sker skyndsamt eller med vetskap om hur oändligt stora tragedier de i slutändan medverkar till i mitt livt. Prestige och att hålla ihop mot patienterna verkar gå först. Mycket av de bedömningar som läkarna gör, sker utan bevis och på rent önsketänkande. Livet känns som en enda lång förnedrande upplevelse mycket beroende på att man tvingas gå omkring många år med kraftig dysfunktion i kroppen.
 

Sahlgrenska är för mig synonymt med tragedi som läggs på tragedi. Dom vill att man ska låtsas som om varje skada är är betydelselös och det första som någonsin drabbat en. Av orsaker de anger finns inga bevis och inget som stämmer överens med verkligheten. Den dagen jag dör blir mitt mest påtagliga minne att jag, till skillnad från många andra, som återfår funktion och möjligheter i livet, att jag inte blir hjälpt av sjukvården när jag genom olyckshändelser skadar mig. Ingenting är emellertid verkligt för läkarna, allt är bara "vad tråkigt att du känner så", så viljan att kommunicera något sin upplevelse är också meningslös eftersom det aldrig leder till något som gör att man får tillbaka någon tidigare funktion. 

Anmäl