Min historia

Anonym
Av: Anonym

Hej Jag heter Alma och jag fick en remiss till sahgrenska 2012. Jag var då bara 11 år gammal och skulle börja femman och jag fattade inte riktigt vad allt detta var för något. Vi åkte iallafall dit och vi fick ett schema för vad vi skulle göra de tre dagarna vi skulle vara där. Och under dessa tre dagrna var det fullt med möten med läkare, sjuksköterskor, dietister, sjukgymnaster och psykologer. Jag var ju bara 11 år så jag hade inte någon direkt åsikt om detta då. Med några besök ungefär varannan vecka blev jag efter ett antall veckor erbjuden ett program då jag skulle bo på sjukhuset i fyra dagar och göra massa tester. Jag fattade att detta började bli ganska allvarligt och jag började fundera ganska mycket om jag ville detta eller inte. Men efter ett tag så lev jag så vilsen i mina egna tankar så jag sa bara ja. Och nu i efterihand så skulle jag nog tackat nej. Det var inget fel på själva sjukhuset eller personalen utan det största problemet var att det var ett sjukhus. Jag låg i en jätteobekväm sång bland sjuka männsikor i fyra dagar och det gjorde att jag mådde psykist dåligt alla dessa dagar. Jag kände mig helt värdelös att jag ligger på ett sjukhus för något jag kunde gjort själv, jag hade kunnat gå ner i vikt själv det gör ju massa människor hel tiden. Men ja, jag är en väldigt känslig peron så detta är inte sjukhusets fel eller personalens fel. Jag skyller allt detta på mig. Efter dessa dagar var jag fortfarande där på regelbundna besök och så fortsatte det tills jag började sexan. Då började besöken bli mer och jag missade extremt mycket i skolan. Då jag har en timme med bil från göteborg. Och på grund att jag missade mycket i skolan på grund av sahlgrenska så blev jag mobbad för att jag inte riktigt hängde med. Detta gjorde att jag ofta fejkade att jag var sjuk så jag slapp gå till skolan. Så när jag började vårterminen blev besöken mindre och mindre och jag kom ikapp iskolan rejält och gick ur sexan med helt okej betyg. Och med facit i hand så visste jag att jag inte kunde missa så mycket i skolan nu när jag faktiskt ska börja sjuan. Så i sjuan hade jag nog bara två besök på höstterminen och några fler på vårterminen. Men sent på höstterminen så blev jag mer och mer kritisk mot mig själv och varje gånga jag tittade mig i spegeln så mådde jag illa över personen i spegeln. Jag lutade då att bry mig om min kost och min vikt och ökade otroligt mycket i vikt. Jag hade liksom ingen ork kvar till någonting. Jag grät mig till söms varje natt och jag fejkade ett leende varje dag. Jag brydde mig inte längre. Inte om skolan, min vikt, familjen och vänner. Ingenting. Denna perioden varade tills början av juni då jag faktisk mådde bättre. Jag gick ur sjuan med dåliga betyg och ett försvnnet självförtroende. Men bara en vecka efter sommarlovet började åkte vi till sahgrenska igen. Jag tog några tester och det visade sig att var i förstadiet till diabetes. Detta var verkligen ett "wake up call" för mig och vid tillfället vägde jag över hundra kilo. Jag Började träna lite och började tänka på vad jag åt. Idag sitter jag här åtta veckor efter det senaste besöket (alltså då jag var i förstadiet till diabetes) och jag är nöjd över min kropp. Jag har inte rasat i vikt eller i storlek på kläderna men jag har ändrat mitt sätt att se på mat och träning. Det har inte varit enkelt och på bara dessa åtta veckor så har det gått både upp och ner. Men det jag vill säga till er som kanske sitter i samma situation som jag gjorde så det kommer bli bättre. Det är klyshigt men det blir det. Och för alla er som vill/behöver gå ner i vikt, allt sitter i huvudet och det kommer när det kommer. Du måste vilja med hela hjärtat och du måste vara villig att offra en kväll från soffan med chips mot två timmar på gymmet. Men det är inte lätt. Men ha hoppet kvar så blir det bättre

Kram Alma <3

Anmäl