Min tjock-/ändtarmscancer

Ulf
Av: Ulf

Jag hade mycket god hjälp av min "husläkare" som inte ignorerade mina symtom utan troligen räddade livet på mig? Under tidig vår år 2016 upptäckte jag att min tidigare mycket regelbundna toavana förändrades och att det tycktes förekomma lite slemmig anföring? Det hade nu varit lätt att inte göra ett läkarbesök utan vänta och se. Min läkare kunde också tyckt att man kunde vänta och sagt; "Två magnecyl och kom tillbaka om det blir värre...". Detta särskilt då det till bilden hör att vi i familjen flyttat. Att arbetsplatsen fått ny organisation m.m. Detta kunde ha påverkat magen m.m. Nu blev budet istället bl.a. koloskopiundersökning. Detta gjorde att jag upptäcktes i ”mycket god tid. Genomfördes i början på maj år 2016. Där upptäcktes en större polyp och man tog cancerprov "på utsidan" av denna vid undersökningen. Efter en lång orolig veckoväntan kom beskedet att det inte var något farligt men att man remitterade till Sahlgrenska Östra Sjukhuset då den skulle/måste tas bort där.

Ny undersökning, nu på Östras kollorektallab. Här hade det blivit några konstigheter med remissen så allt var inte helt känt på Östra? Bl.a. hade jag dessförinnan kallats till magnetkamera- och CT-scan röntgen/undersökning vilket förvånade mig då jag ju fått besked att det inte fanns något farligt!? Dessa kom då, på mitt initiativ, att bli avbokade. Gör aldrig det! Gå på all undersökning som erbjuds.
Obehaget med magnetundersökningen är inte längre så stort tycker jag då de på Östra sjukhuset fått en ny utrustning samt att miljön blivit mycket trevligare. Tack personalen där för ert lugn och arbetssätt. Är du mycket orolig begär lugnande! Det fungerade bra för mig.
Nu blev det då den andra undersökning, lik en koloskopi (sigmoideoskopi?) med ultraljud m.m. Redan där, och då såg man att det var cancer! Så från att ha invaggats i den falska tron att det inte var något farligt så kom då det fruktade beskedet! Det togs prover och läkaren diskuterade operationsmetoder m.m. Det var en saklig och bra information. Man fick med ett omfattande informationsmaterial. Själva undersökningen är inte särskilt besvärlig. Knappt alls. Här handlar det mer om oron. Ha med dig någon då du själv får svårt att ”ta till dig” information, det som sägs. Då får du en bättre bild av vad som sagt och vad som gäller.

Vi, hustru och jag, instämde med läkaren, att man enligt läkarens bedömning, skulle ta bort allt som kunde vara cancer, tarmdelen där utväxten satt, området runt samt övrigt enligt beprövad metodik. Detta bl.a. ledande till en tänkt tillfällig stomi (”påse på magen”) en s.k. ileostomi för att låta tarmen, operationsområdet vara obelastat och ”avluftat” för att kunna läka bra. Jag fick en läkare som jag fick stort förtroende för och som kunde förklara och informera på ett bra och tydligt sätt.
Nu inväntades vård- och operationsplanering m.m.
Det finns lite olika metoder. Ett större snitt, ”titthålskirurgi” samt ”robotassisterad. Jag hade ”tur”. För mig passade det och jag tilldelades, ”titthålskirurgi” samt att min ”första” läkare ”E”, som jag alltså hade fått stort förtroende för, skulle genomföra operationen.

Vi hade nu hamnat runt midsommar år 2016 och den med följande sommarsemester blev inte lätt med oro och undran. Operationsdatum i början på augusti, och metod blev beslutat.

I mellantiden blev det sjukhusbesök ”inskrivning” där man träffar företrädare för olika kompetenser, kirurg, narkosläkare, stomisjuksköterska. Läs noga det material du fått. Ställ frågor även om de verkar lite oviktiga! Personalen vet, har rutin, och vill hjälpa. Jag hade på fråga ställt upp och deltog i en undersökning om fysisk aktivitet bl.a. med lung-/andningsträning i ”aktiv” grupp. Det visade sig underlätta återhämtningen m.m. efter operationen. Förebyggande andningsträning ingick bl.a.

Så kom då operationsdagen. Kändes naturligtvis oroligt och tom. otäckt. Men blev, trots mina nio timmars operation, en mycket bättre, och mindre påfrestande, upplevelse än vad jag trott. På uppvaket/IVA i mitt fall, fanns fantastisk personal där man i det rum där jag vaknade, fanns plats för fyra patienter. Två sjuksköterskor arbetade och skapade trygghet i det kaosliknaden scenario som jag uppfattade där (jag kallar det ”kriget”). Tack till dem. Jag var klar vid 17-tiden. Redan vid 19 kunde jag få låna en bärbar telefon och till hennes förvåning, ringa hustru.
Smärtlindringen bl.a. genom att jag hade fått ryggmärgsbedövning och övrig medicinering som sattes in, var mycket bra. Sent på kvällen, när man på IVA var nöjd med mitt tillstånd, syrsättning m.m. fördes jag till vårdavdelningen, 351 A. Fantastisk personal. Bra övervakning och trygghetsskapande. Klarade att ”komma upp” och stå/gå lite, i enlighet med reglerna. Tala med din vårdpersonal om din eventuella smärta. De är duktiga och den finns särskilda resurser att få hjälp av.

På avdelningen började den viktiga delen med rehabiliteringen och återhämtningen. Gå, till att börja med ”gåbord”. Att var uppe och röra sig. Mycket god omvårdnad. Gå och var uppe spå mycket som möjligt. Släpa runt på det dropp och slangar som du antagligen har. Det har du igen. Andningsträna så du slipper lungproblem. Personalen kommer att ”tjata” på dig. Av nödvändighet.

Det enda att klaga på var nog maten! I vart fall den särskilda kost som jag skulle ha. Men den funktion, av mig döpt till ”husmor”, som hade hantering av måltider och övrigt i bl.a. ”dagrum”/matsal, motverkade i hög grad den negativa delen. Man kunde få lite extra om man bad om det av sådant som inte var patienttillgängligt. Jag skulle nog kunna leva på Risi-Frutti och glass!? Varmkorv med mos, ”Billys Pan-pizza”-bitliknande mat? Obegripliga soppor… Bevare mig väl! Här finns utvecklingsmöjligheter. Särskilt för svårt sjuka där magen ska igång!

Jag kom, av olika skäl, att stanna i sju dygn mot tänkta omkring fyra. Det var för mig inte särskilt besvärligt att lära mig att sköta och att leva med stomin. Man får mycket god hjälp och vägledning av ”stomisköterskorna” som man har regelbunden kontakt med. Ingen hade dock talat om att man kan få en ”inläckning” i tarmen via stomipåsen. jag fick ett par gånger en rätt våldsam trängning då det blivit för högt tryck i ”påsen” och det då letat sig in i ”avluftningen”? Varpå det blev oförväntad, okänd, hastig och oplanerad tarmtömning. Man trodde då först att något brustit inuti!?

Några ”läckage” har jag haft. ha med dig klädesbyte, reservpåse som du ”gjort iordning” samt det som behövs för tvätt vid bytet m.m. I vart fall till en början tills du blivit trygg med hanteringen. Du lär dig snart vad som är bra att äta och vad som inte är bra. Jag får lös ”produktion” i påsen av bl.a. godis, öl och annan kolsyrad dryck. Ät mindre mängd av för dig ”rätt” kost men oftare. För mig passade vitt bröd bra som ”mellis” Om du klippt till öppningen i påsen rätt, se till att det är torrt just innan då ”klistrar fast”. Träna och utveckla hur du får den att sitta bra och vara fäst vid huden.

En annan funktion som finns på Östra Sjukhusets kirurgmottagning är den sköterska du tilldelas som ”kontaktpunkt”, dit du kan ringa och få hjälp och kontakt. De förmedlar bl.a. till din läkare eller annan läkare vid behov. De är ovärderliga och skapar bra trygghet.

Min operationstyp och åtgärd har ett problem där det inte sällan uppstår ett ”läckage” inuti. Det läcker in i tarmen. Detta kan ofta fås att läka och ”gå igen”. Men, som i mitt fall, kan komma att ta tid, kräva vissa egenvårdsinsatser m.m. Den planerade ”återställningsoperation”, att ”lägga ned” stomin på fackspråk, blev alls inte efter några månader utan kan ta betydligt längre tid. Så blev det för mig. Ännu sex månader efter är det inte klart men blir det med all sannolikhet under våren nu år 2017. Men mitt läckage har sannolik läkt.

Sammantaget kan jag säga att jag blivit mycket väl omhändertagen. Det finns bra och anpassade resurser. Man lever väl även med en stomi. Den som hamnar i en liknande situation kan med trygghet överlämna sig till en god vård men man måste också kämpa själv och bidra till sitt tillfrisknande. Lev ”som vanligt” men vänj dig vid vad som du lämpligen äter/kan äta. Tala med omgivningen och låt din sjukdom och din stomi vara känd i den omfattning du själv tycker och känner passar. Om du blir längre sjukskriven så försök att var så aktiv som möjligt. Promenera kan man. Jag började direkt att gå omk. tre kilometer till jobbet. Nu under vintern kör jag löpband m.m. på gym. Det går bra för mig med min stomi. Du kan ha en särskild gördel som den jag fick i min vård.
jag är medlem i stomiförening men har inte haft tid att närvara på några möten än (!?). Deras tidning är bra. Jag tänker ev. försöka få med denna skrivning där. Möjligen inte med 1580 ord då!?

Lev väl.

Anmäl