När ingen annan såg

Anonym
Av: Anonym

Jag hade legat inne på Sahlgrenska avdelning 86 för att jag var självmordsbenägen men även farlig för andra. Jag kunde bli så arg att det bara svartna, speciellt på en familjemedlem som jag älskar otroligt men fått mig att lida av så mycket genom hennes egna problem. 

Jag las iaf in och fick jättemycket hjälp under veckorna jag låg inne och det kändes som att folk för första gången såg mig på riktigt och insåg allvaret att jag verkligen mådde skit. Jag fick direkt en remiss till Psykatrin centrum och now kallad på mitt första möte där typ 1,5 v efter att jag skrivits ut. 

Mina två första mottagarsamtal gick bra men jag förstod inte då att dom var avgörande för att jag skulle få bli patient där. När jag fick reda på det började jag typ gråta och tänkte "fan jag skulle visat mer känslor klart aldrig jag kommer få bli patient här." Med en sten i magen gick jag runt i flera dagar tills det ringde, psykologen som jag haft ringde och sa att de hade haft konferens och bestämt att jag skulle få bli patient där. Tårarna bara rann jag kände mig lycklig på första gången på länge, att jag blev sedd. 

Sen har mina kontakter på Psykatrin bara varit jättebra, jag har haft olika kontakter sjuksköterska (som jag fick ett otroligt bra förtroende för), läkare och psykolog. Nu har jag även fått kallelse att jag ska ha mitt första möte för utredning för personlighetsstörning. 

Jag kan inte förstå hur folk kan klaga så mycket på vården. Dom såg mig när ingen annan gjorde det.  

Anmäl