RA

Birgitta   Sönsteby
Av: Birgitta Sönsteby

Fick min diagnos RA lagom till min 30 års dag, det är 17 år sedan nu. Jobbigt innan jag väl fick diagnosen, hade sökt på många ställen och ingen tog mina problem på allvar. Men när jag väl gick till min husläkare fick jag snabb hjälp och fick snabbare än väntat komma till Reumatologen på Sahlgrenska. Började med stora orange piller som hette Salazopyrin, som hjälpte. Kunde sätta mig på toa utan att det kändes som knälederna var fulla med "skräp". Fick komma till arbetsterapeut mm.

Det gick några år och när jag vid något tillfälle gjorde skelettröntgen var där förändringar och jag fick börja med Methotrexat. Biverkningar i form av konstig smak i munnen, som dock gick över. Det jobbigaste var alla blodprover, ibland kunde ingen sticka mig och jag grät. Men det blev bättre.

Ett halvår innan jag fyllde 40 blev jag sämre igen, min kropp var som ett fängelse igen och läkaren tyckte jag skulle börja med Remicade, dropp. Kändes inte så roligt då jag fått dropp en gång på sjukhus utomlands och det gjorde så fruktansvärt ont. Denna gång fick jag det dock i armvecket vilket var en enorm lättnad. Personalen på Inflammationscentrum var dessutom så trevliga och gulliga så det kändes bra. Redan när jag gick från min första behandling mådde jag bättre! Fick till en början behandling var åttonde vecka, men detta har glesats ut till var tionde vecka. Visst hade jag önskat att jag slapp ha sjukdomen, att jag slapp åka till Inflammationscentrum för behandling, men är ändå tacksam att det hjälper såpass, jag jobbar heltid, är aldrig sjuk (ta i trä). Utan behandlingen skulle jag inte klara mig. Tycker dessutom att personalen alltid varit så gullig och hjälpsam när man är på behandling. Och gott kaffe får man också när man är där!

Anmäl