RPÖV

Anonym
Av: Anonym

Jag är så tacksam för vården inom både sluten- och öppenvård. Jag var jättesjuk men har blivit i stort sett frisk :-)

Jag har gått i öppenvård i ett år ungefär. Det som varit min största rädsla är att bli sjuk igen, och att bli dömd av människor för brottet jag begick. Jag vågar inte berätta och jag bär på denna stora hemlighet när jag går till jobbet och är ute bland människor. På öppenvården vet personalen om vad som har hänt och det är skönt att kunna prata med någon som vet. Sjuksköterskan har till och med skojat om det vid något tillfälle och det gör att trycket inuti släpper lite.

Jag tänker så här, det som definierar oss är våra handlingar och när gjort något hemskt går självkänslan igenom en jordbävning. Väldigt mycket raseras och det tar tid att bygga upp sig (på ett nytt sätt) igen. För att kunna göra det behöver man bli behandlad som en normal människa och det är på detta plan sjuksköterskan är en mästare och borde ha löneförhöjning, medalj och hela köret. 

Jag har också fått prata med psykologer och det har varit värdefullt. Två individer med två väldigt olika utgångspunkter men som båda gav mig viktiga pusselbitar att jobba vidare med.

Läkaren är fantastisk. Hen har (h)järnkoll och besitter kunskap som förmedlas på ett gripbart sätt. Ord som används är t ex "sjuka" istället för "sjukdom". Vilket jag uppskattar med mina religiösa vanföreställningar. Gud har inte dömt mig till sjukdomen.

Överhuvudtaget är jag mycket nöjd med vården. Det finns en liten detalj jag skulle vilja påpeka bara, en sak jag saknar är att få ta del av journalen t ex vilka prover som tagits och resultatet av dem. Dessa uppgifter är ju inte känsliga på något vis. Det jag specifikt undrar över är nivåer av B12 och folsyra och huruvida dessa prover tas när man äter litium. Jag kan självklart fråga sjuksköterskan men det är inte alltid så att det finns tid och så vill man ju inte vara jobbig (inte så att ssk någonsin signalerat att patienter är jobbiga).

/Patient på RPÖV

 

 

 

 

 

Anmäl