Tack C.A.R.E. för min nya hand!

Annika Magnusson
Av: Annika Magnusson

Jag krockade med en älg -96. Fick då en ryggmärgsskada C5-C6, vilket gör att jag är förlamad från bröstet och ner. Även i händerna/fingrarna, vilket gör mitt hjälpbehov mycket större än om jag "bara varit förlamad i benen"

Människan är anpassningsbar. Jag vande mig vid min/vår nya livssituation relativt snabbt, mycket tack vare mina barn, som bara var 2 och 5 år då jag krockade. De förväntade sig inte att mamma skulle komma hem från sjukhuset efter sju månader, och sitta hemma och tycka synd om sig själv, så så blev   det inte. Vi fortsatte att gå till badhuset på fredagar, precis som före olyckan. Mina kompisar med jämngamla barn gav mig inte heller chansen att dra mig undan och deppa. De tog för givet att vi skulle göra sådant som vi gjorde innan jag bröt nacken. Det är jag dem obeskrivligt tacksam för. Jag arbetade som undersköterska före olyckan vilket jag så klart inte kunde fortsätta med. Gick datautbildning (-97 fanns ju inte datakunskap i hemmen som i dag) och blev omplacerad (tack gode gud att jag hade en fast tjänst på kommunen!) som receptionist. Ett arbete med fart och fläkt som jag trivs jättebra med. Åren går, jag lärde in många helt användbara grepp med mina så totalt orörliga fingrar, det fungerade.

Min dotter E ringde mig en dag hösten 2011. På på radions nyheter hade hon hört ett inslag om att Dr Jan Fridén opererar förlamade fingrar till att greppa igen. E mailade Jan och berättade om sin förlamade mamma, frågade om hon kan operera sig? Jan svarade henne att jag skulle ordna en remiss för att få träffa honom när han nästa gång besökte Spinalis i Stockholm, som är det närmaste sjukhus Jan konsulterar på ifrån Sala där jag bor. E läste då till journalist i Stockholm, och hann träffa Jan innan jag gjorde det. Hon var med både då han träffade patienter som hade opererat sig och som skulle. Hon skrev ett skolarbete om operationerna som Jan utför, och jag blev ännu mer nyfiken på att få träffa honom för att se om jag ens hade förutsättningarna för operation.

På våren 2012 fick jag äntligen åka till Solna och Spinaliskliniken, för konsultation av överläkaren och professorn Jan Fridén, som jag var riktigt nervös över att träffa. Men så trevlig han är, fick sådant förtroende för honom. Ska någon skära i min hand så är det han, tänkte jag. Jag hade under de månader som gått börjat tvivla på om jag verkligen skulle operera mig. Hade förstått att de som gjort det haft som mål att kunna dricka och äta själv, vilket jag med en klyka på gaffeln och genom att hålla glas/mugg med båda händerna redan kunde. Det är en stor operation med lång och tuff rehab. Minns hur jag tvivlade på väg till första konsultationen, ska jag, ska jag inte?   

Vilket skämt, som att jag skulle bestämma mig där och då. Mina fingrar var stela, svullna och spända till bristningsgränsen. Under de kommande fyra åren träffade jag Dr Jan 2 ggr/år. Det var skenor och handskar som gällde nattetid, och stretchning om dagen. Men det gick framåt, lederna i fingrarna blev sakta mjukare. Jag var fortfarande osäker, operera eller inte operera...? Jan berättade dock att jag även om jag valde ej operation måste jag stretcha fingrarna mjukare, annars skulle jag få ont när jag blir äldre. Hösten -15 sa Jan ”i vår är det dags för operation” jag blev livrädd.
När koordinatorn sedan ringde och meddelade: Den 23/2 har du en operationstid på Mölndals sjukhus, blev jag ännu räddare.


Men jag hade bestämt mig. Det finns en möjlighet för mig att få lite mer rörlighet, EN. Och då är jag väl dum om jag inte tar den.  


Jag skrevs in på avd 233 på förmiddagen den 22/3. Jag har träffat mycket sjukhuspersonal, varit inlagd på flera sjukhus med varierande avdelningar, men ingen som denna. Det kändes som att varenda en var handplockad. De var trevliga, ödmjuka, kunniga och hade alla ett så proffsigt bemötande. Jag kände mig trygg. Morgonen därpå var jag dock nervös inför operationen, men det gick bra. Dr Jan var nöjd med resultatet och då var jag det också. Handen gjorde mindre ont än jag befarat. Morgonen efter togs gipset bort. När fysioterapeuten sa " tänk att du böjer lite på armen" och min tumme som inte rört sig medvetet på snart 20 år, snällt böjde sig mot pekfingret trodde jag inte mina ögon. När hon sen sa "tänk att du böjer bak handen" och mina fyra fingrar böjde sig in mot handflatan, då var jag våt i ansiktet av lättade glädjetårar. Dr Jan såg inte helt oberörd ut han heller. Att den mannen brinner för sitt yrke kan ingen missta sig på. En skena för handen/armen gjordes. Den skulle jag ha på till jag kom tillbaka på träningsdagar tre veckor senare. Jag tränade på rörelserna med den peppande personalen flera ggr/dag, det var så kul! När fredagen kom var det dags att resa hem. 
Jag arbetar bara mellan 8-12 så jag sjukskrev mig inte under de två veckor jag skulle träna på rörelserna hemma. Men det tog tid att träna och stretcha 4 ggr/dag. Jag gjorde inte så jättemycket annat än att jobba och träna. 

När det var dags att bege sig till Mölndals lasarett för träningsdagar, var det kul att träffa all fantastisk personal igen (som att komma hem) Stygnen (42 st) togs bort och jag fick äntligen öva på att verkligen hålla i saker. Bara att äta lunch med en vanlig gaffel kändes som att det var värt operationen. Jag tränade med arbetsterapeut och fysioterapeut på att greppa, hålla och lyfta allt från olika konstiga glas, spelkort, cylindrar, varierande bestick till skruvar. Jag kunde tom måla mascara själv! Det var så kul, jag fick inte nog, jag bara måste prova att lyfta upp tidningen på bordet där borta. Jag förvånades över hur enkelt det var. Men rätt vad det var så tappade jag gaffeln när jag åt. Jag glömde bort att tänka på att jag skulle hålla i den, för det kändes så självklart. Men, Rom byggdes inte på en dag... 

 Jag har nu varit hemma i tre veckor efter träningsdagarna. När jag på restaurang eller hos vänner äter med vanlig gaffel känner jag mig som "en i mängden" att rengöra ansiktet och sen smörja in själv, känns ljuvligt. Att på jobbet kunna ta emot ex ett kuvert som i receptionsluckan ges till mig känns bra. Att själv hämta pappret som jag skrev ut och ge det till den som ska ha det eller i postfacket, ökar på min självkänsla och självständighet. Kul att ta godis ur en skål. En till och en till, inte för att jag är sugen längre, utan bara för att jag kan!

Jag har fått en fungerande hand som dessutom är estetiskt snyggare. Ibland måste jag greppa något litet, bara för att se att det fortfarande fungerar, det gör det, jag är nöjd! I dag kan jag inte förstå varför jag hade så svårt att bestämma mig. Tvekar du, gör inte det. För att du i Dr Jan Fridéns team kommer att känna dig speciell, viktig och utvald, det vet jag redan. Tusen tack alla!

 

  

 

Anmäl