Tre år sedan, en konstig resa i livet.

Nästan för tre år sedan fick jag problem med klåda i hand och fotsulor och urinen var porterfärgad. Sökte akutvård detta och hoppades av gallrade berodde på en gallsten.  Men tyvärr visade det en tumör i pankreas eller gallvägarna. Jag fick omgående hjälp med en sten i gallvägarna och anmäldes för operation. Kom till SU några veckor senare och de gjorde en Wippelop. Jag återhämtade mig fantastiskt bra som jag ser det. Jag kom fort på benen och fick åka tidigare till mitt hemsjukhus än vad man förberett mig på.

   På mitt hemsjukhus fick jag börja äta men det gick inte så bra. Kanske berodde det på en infektion i  op-såret. Men efter någon vecka blev det lite bättre och jag fick komma hem.        

   Väl hemma fick jag några dagar senare återvända då jag fortfarande inte blivit kvitt infektionen i op-såret. Efter ett par dagar igen hem och sedan följde många veckor med omgäggning av såret. Vid återbesök den våren fick jag besked om att det var en pankreascancer och  att man fått bort allt och att det inte var någon spridning. Nu skulle jag med största sannolikhet klara mig.

 Såret läkte så småningom och matlusten blev bättre.  Sedan följde det av återhämtning där jag blev bättre och bättre. I augusti 2013 påbörjade jag behandling med cytostatika, som jag nu fick för säkerhets skull. Cytostatikabehandlingen gick bra. Och under hösten började jag att arbeta lite.

2014 började jag arbeta 100% och livet skulle nu återgå till det vanliga. Men så blev det inte. Under våren konstaterades på min VC att jag blivit diabetiker. Det jag själv som haft kontroll på blodsockret i flera år sedan jag fick hypotyreos 2007. Alltid haft bra socker då, men inte under denna våren. Så nu fick jag börja med insulin.

Trots att man att tidig diagnostik är viktig så hade man nu bestämt att jag inte skulle kontrollröntgas. Men vid ett återbesök till kirurgen på den senare delen av våren så bestämde den läkaren att det behövdes en röntgen. Tack och lov.

När svaret kom i maj visade det att jag troligen hade fått metastaser  i höger lunga. En PET-CT följde under sommaren och svaret bekräftade det tidigare svaret. Nu hade jag fått metastaser och därmed så skulle någon långtidsöverlevnad inte va något att tänka på. Nu var det dag att förbereda mig och min familj och mina vänner på det som komma skall.

När augusti var här var det åter dags för cytostatika. Nu fick jag både Gemzar och capecitabin. Du kände jag av mer biverkningar än tidigare. Luktförändringar och smakförändringar och trötthet  som följd. Och naturligtvis sorgen som jag nu så tappert skulle axla.

För det är så jag kände det. Att det var min plikt att hjälpa min omgivning i deras sorg. Baksidan av att själv vara sjuksköterska som jobbat med cancerpatienter. En mycket konstig situation.

Behandlingen fortsatte och i december fick jag besked att man inte kan se något på lungan. Så glad jag borde blivit. Ja visst var jag glad. Då skulle jag få vara med om en ny vår och sommar. Men det var svårt att greppa.

Cytostatikabehandlingen pågick till juli  2015 och sedan skulle jag få vila min kropp  från behandlingen. Under hösten har jag varit tillbaka på kontroll och än syntes då inga metastaser någonstans. Det är fortfarande fantastiskt.

Nu har jag börjat arbeta lite igen. Det känns kul. Livet har börjat återgå lite till det normala. J

Jag planerar att börja arbeta 100% efter nyår. Det är ett sätt att hantera min situation. Men det är samtidigt fruktansvärt att hela tiden leva med  vetskapen om att vid nästa kontroll i januari kan läget vara  annorlunda. Det är som att leva med en bomb kring midjan som kan exploderar när som helst. Samtidigt måste jag försöka leva den tid jag har kvar . Svårast är det nog att inte kunna planera mer än tre månader  i taget.  Det är så svårt att förstå för min omgivning. Jag känner mig som en lögnare som nu inte redan gått bort. Jag som förklarat för alla att prognosen är så fruktansvärt dyster. För det är den verkligen. Här finns ju inte så mycket hopp att få. Otroligt dyster prognos och mycket få berättelser om patienter i samma situation som det ändå fått en tid till. Så här lever jag just nu och mår fysiskt bra och ingen kan tro att jag är en palliativ cancerpatienter med förmånen att hitills haft framgång med cytostatikabehandling. Kanske får jag några år till.    

 


 

Sahlgrenska Universitetssjukhuset kommenterar:

Tack för att du delat med dig av din berättelse om vården på sjukhuset, så att både våra medarbetare och andra patienter kan ta del av dina erfarenheter.          

Anmäl