Tyst i 1+1 år

Anonym
Av: Anonym

Jag hade selektiv mutism som liten, fast jag kom på diagnosen först som vuxen av mig själv när jag ville hjälpa min dotter, som hade samma. Jag känner annars inte igen hos mig själv i de vissa typiska personlighetsdragen i texten (inflexibilitet, perfektionism), men nog kanske autismspektrumdrag, eftersom jag märkt att mina barn har såna drag, och min bror och jag med. Alla på lite olika sätt, ingen har någon diagnos. Alla är högkänsliga. Alla har ganska liknande personlighet (Myers-Briggs INFP eller INFJ). Jag var hemskt blyg som barn, och började skolan i ett internat (bodde i Namibia, och gick i finsk skola 800 km hemifrån, själv är jag svenskspråkig finländare).  I skolan var vi bara 7 elever, av vilka 4 var mina släktingar, ändå vågade/kunde jag inte prata alls det första året. Som nioåring flyttade vi till Schweiz, gick i engelskspråkig skola, och där var jag igen ett helt år utan att alls prata. Jag ville, men kunde inte börja, för det kändes hemskt fånigt då jag hade hamnat i rollen som den tysta, och alla tävlade om vem som skulle få mig att prata. All uppmärksamhet på detta störde mig, och då var det omöjligt och bryta ut ur mönstret. Till slut skickades jag till psykolog, kommer inte ihåg hur många gånger jag gick, men jag tyckte inte alls om psykologen, för hon behandlade mig så barnsligt, pratade med mig på ett barnsligt sätt. Jag skulle skriva och rita, och jag tyckte inte alls det var till någon nytta, jag ville att hon skulle hjälpa mig, jag ville hon skulle fråga mig varför det var svårt för mig att prata, jag ville att hon skulle förklara något som skulle göra att jag skulle förstå min situation. Inte ville jag sitta där och rita hästar, det var tidsslöseri. Sedan på något sätt tror jag att jag började prata för att inte behöva gå mer hos "Mrs.Luke". När jag började i de följande skolorna, kunde jag prata genast från början. Men var nog blyg ända till vuxenåldern. Ännu har jag social ångest i vissa situationer, men jobbar bland annat med undervisning, så jag måste vara framför publik och prata. Ibland tycker jag om det, ibland blir jag nervös. 

Min flicka stammade några veckor i 4-årsåldern. Hon kämpade ändå och pratade. Jag pratade om det med henne och bad med henne för saken, sen började det om efter 2 veckor. Men hon var alltid hemskt tyst och blyg, ända in i andra klass var hon tyst i skolan, pratade bara med kamrater på tummis. Alla har vi trivts mest med att vara på tu man hand med folk, och är jätte socialt begåvade då, men har svårare i grupp. Vi har empati för andra som har det svårt, och är bra på att stödja dem. Om mina barns olika sociala svårigheter har jag alltid pratat med dem och frågat dem om saken men på ett empatiskt sätt, inte utfrågning. De har lärt sig förstå sig själva och att hitta knep som hjälper dem. Nu är de 9 och 11, och klarar sig normalt, fast båda är sådana som klarar sig bäst med kamrater på tummis eller i små grupper, och har det kämpigare i större grupper. 11-åriga flickan lider nog lite av social ångest i vissa situationer, och jag har sagt åt henne att hon kommer säkert, som jag, alltid att vara blyg eller rädd i vissa sammanhang, men att man lär sig hela tiden med åldern hur man ska hantera sin rädsla, och sen kan man lära sig klara sig så att ingen märker något, annat än man själv. Och poängterat åt henne de goda sidorna med sådana personligheter (kan förstå andra som har det svårt, kan stödja dem, är lojala kamrater, känsliga och begåvade på sina saker). Poängterar också att skolsystemet tyvärr lite diskriminerar denna sorts personer. Nuförtiden krävs det för mycket socialt utåtriktat beteende, så dessa andra personers styrkor inte kommer fram. Viktigt att förklara för sådana barn vilka deras styrkor är så de blir medvetna. 

Anmäl