Missbruk av läkemedel är ett problem

2017-02-06

Patienter med långvarig smärta riskerar att fastna i ett farligt läkemedelsmissbruk. Nu har SU tagit fram nya rutiner när det gäller droger och narkotikaklassade mediciner.

I en akut situation finns det inget val. En patient som har skadat sig och kvider av smärta behöver lindring. Då kan ett morfinpreparat vara den absolut bästa lösningen för stunden.

–       Det är långtidsutskrivningen av opioider som kan skapa problem, konstaterar överläkaren Christian Simonsberg på Sahlgrenska Universitetsklinikens Smärtcentrum.

Det är inte ovanligt att patienten inleder ett läkemedelsmissbruk inom primärvården eller sjukvården - vilket beroendevården har varit medvetna om under en längre tid. Nu hoppas man på en restriktivare hållning genom införandet av nya rutiner.

Bland annat har ett självskattningsformulär utformats, DUDIT (Drug Use Disorders Identification Test) för att identifiera patienter som kan vara i riskzonen.

–       Men det viktigaste är att lära känna sin patient, så man vet vem man skriver ut opioider till.  Om det finns en misstanke om en beteendestörning i förhållande till medicinen ska man dra i nödbromsen, säger Christian Simonsberg.

Smärtläkaren är noga med att påpeka att det inte är vem som helst som utvecklar ett beroende. Det är mer troligt att någon med, till exempel, obehandlad ADHD eller ångestproblematik fastnar i ett missbruk än att ”Helga 83 år”, som har varit psykiskt frisk i hela sitt liv och aldrig haft något beroende tidigare, gör det, förklarar han.

–       Det är också viktigt att identifiera patienter med personlighetsstörning, speciellt med gränsöverskridande drag. Hos dem finns en uttalad riskfaktor för att utveckla beroende. I de lägena måste man som läkare våga säga nej till patienten, säger han.

Vid sidan av en ordentlig riskanalys, finns det ytterligare ett par invändningar mot utskrivning av smärtstillande läkemedel med opioider. För att veta att medicinen verkligen gör nytta ska det handla om ”rätt smärta”.

Man vet exempelvis att opiater fungerar dåligt vid fibromyalgi eller andra smärttillstånd som inte har några påvisbara orsaker, förklarar Christian Simonsberg.

–       Och när det gäller postoperativ behandling ska läkemedlen sättas ut när vävnaden har läkt, vilket kan ta olika lång tid beroende på ingrepp. Har patienten fortfarande ont efter läkningsprocessen, är det en ny smärta som måste analyseras, säger han.

Dessutom anser Christian Simonsberg att alla andra former av behandling ska ha testats först. Det kan handla om sjukgymnastik, samtalshjälp eller utskrivning av andra smärtstillande medel, som saroten, för att patienten ska bli mindre ängslig och kunna sova på nätterna.

–       Först när man har provat annat inom rimliga gränser, kan man fundera på om patienten behöver medicin i form av opioid för ett långvarigt bruk, säger han.

Att någon utvecklar tolerans mot läkemedlet och kräver högre och högre doser är i sig ingen indikation på att patienten är beroende. Inte heller att hon eller han får abstinensbesvär vid uppehåll av medicinerna. Både toleransökning och abstinens är normala biverkningar vid behandling med morfinliknande preparat.

Istället är det andra tecken i form av beteendestörning som man ska vara uppmärksam på, menar Christian Simonsberg.

–       Om patienten råkar ”förlora” sina mediciner vid flera tillfällen, själv ökar dosen utan att fråga doktorn eller att det uppstår bråk runt medicinen. Ifall medicinhanteringen utvecklas till att bli alltmer problematisk, kan det vara dags att inse att behandlingen har gått överstyr, säger han.

Av: Lotta Engelbrektson