Rehabilitering på hästryggen

2017-10-09

Väntetiden före beskedet var jobbig. Skulle det finnas en lunga till Emilie? Idag, några månader efter senaste transplantationen, lever hon ett nästan friskt liv, delvis på hästryggen, tack vare sina organdonatorer.

Hon är född med cystisk fibros. En onormalt hög slembildning i lungorna leder till upprepade infektioner. Patienter med hennes diagnos brukade sällan nå ens tjugofem års ålder, men forskningen går framåt och idag kan patienterna leva betydligt längre än så, med hög livskvalitet. Emilie Stiwing är trettioåtta år gammal och älskar att rida.

Hon har opererats två gånger tidigare. Hon fick 60 procent av sin mammas lever 2004, och en väns ena njure 2014. I augusti 2017 behövde hon en ny lunga.

– Man vänjer sig vid den nedsatta andningen, men cystisk fibros är en väldigt otrevlig sjukdom, säger Emilie.

När hennes lungor var så dåliga att de måste tas bort och bytas ut sattes Emilie på väntelista.

– Jag var, någonstans inom mig, hela tiden övertygad om att det skulle gå bra. Men visst var det oroligt under väntetiden. Det är klart man funderar över om det ska finnas några lungor till mig, och om jag kommer kunna opereras i tid, säger Emilie.

Hon fick vänta en månad och två dagar på sin operation. Men till slut genomfördes transplantationen, och uppvaknandet efteråt kommer Emilie väl ihåg.

– Känslan var helt fantastisk. Att kunna sätta mig upp utan att bli andfådd, en sån sak gör så stor skillnad.

Emilies liv hade räddats. Tack vare en donators friska lungor kunde Emilie fortsätta andas. Nu återstod bara rehabiliteringen, under läkarnas noggranna översyn.

– Jag fick veta att min väg till återhämtning var ganska lång. Det skulle bli ett par veckor på Thorax-intensivavdelningen, sedan sjukgymnastik i flera veckor efter det.

Emilies mamma, som också är sin dotters personliga assistent, kunde se att Emilie var nedslagen av beskedet. Och kanske mest av att vara utan sin häst.

– Mamma kunde se att jag var deprimerad, och hon förstod att jag ville tillbaka upp i sadeln. Hon frågade min lungläkare när jag skulle kunna rida igen, och förvånande nog sa lungläkaren att det egentligen inte var några problem att börja direkt!

Sagt och gjort. Docs King Calibar, hingsten från Vårgårda och guldmedaljör i Quarter-EM tillsammans med sin stolta ägare Emilie, transporterades in till Sahlgrenska sjukhuset för en efterlängtad återförening. Det förändrade allt.

– Det tände hoppet i mig, det var en glimt av mitt normala liv, en påminnelse om vad som fanns bortom sjukhuset, säger Emilie.

Hon fick rida sig till rehabilitering. Först på Sahlgrenskas sjukhustomt, och sedan på dagspermissioner hemmavid. Efter dryga fyra veckor–bara hälften av den tid läkarna räknat med - kunde hon skrivas ut.

Emilie och hennes mamma med Docs King Calibar. Emilie och hennes mamma med Docs King Calibar.

– Jag tror det var ridningens förtjänst. Att få möjligheten att göra det man älskar, det som betyder mest för en, i den svåra situation som en rehabiliteringsprocess är, är jätteviktigt. För mig avgjorde det allt, säger Emilie.

Emilie är oerhört tacksam för alla sina donatorer. Emilies mamma och vän, som var hennes två första donatorer, är kärnfriska idag och inte alls påverkade av sina donationer annat än i det att de är glada över Emilies tillfrisknande.

Hennes lungdonator har hon aldrig träffat, men tacksamheten till denna är minst lika stor som till de levande donatorerna.

– Ja, det går knappt att beskriva. Det är självklart tragiskt för de närstående att mista en familjemedlem eller vän, men jag tror det kan finnas en tröst i att personens delar kan hjälpa någon annan att leva vidare. Donatorers närstående kan veta att de tillåtit någon annan att leva vidare och må riktigt, riktigt bra, säger Emilie. 

Text: Fredrik Dahlstedt

Emilies mamma, doktor Per Lindnér och Emilie på sin häst Emilies mamma, doktor Per Lindnér och Emilie på sin häst