Rundtur i Hus R: Care hjälper amputerade att röra sig

2017-09-22

Care – Centrum för Avancerad Rekonstruktion av Extremiteter flyttar inte in i Hus R. Men man kommer att använda sig av de nya lokalerna i sin forskning för att hjälpa förlamade eller amputerade att röra sig. Ett exempel är de unika osseointegrerade, benförankrade, proteser Care utvecklat.

Ulf Karlsson är den fjärde patienten i världen som fått en tankestyrd benförankrad armprotes. Ulf Karlsson är den fjärde patienten i världen som fått en tankestyrd benförankrad armprotes.

Care är resultatet av en sammanslagning av verksamheterna för ortopedisk osseointegration och tetrahandkirurgi. Och är den enda verksamheten i landet för högfunktionell rekonstruktion av armar och ben.

Tyngdpunkten när det gäller tetrahandkirurgi ligger i att flytta senor och nerver för att återskapa funktion hos, ofta, helförlamade patienter.

Ortopedisk osseointegration är i första hand inriktad för att hjälpa patienter som är i behov av proteser efter amputationsskador. De tankestyrda benförankrade armproteserna, så kallade robotarmar, har rönt stor uppmärksamhet även internationellt. En av dem som fått en sådan protes är Ulf Karlsson. För drygt 20 år sedan förlorade han sin högra arm i en arbetsplatsolycka. I våras ersattes den med en robotarm.

Han är den fjärde i Sverige, och därmed också den fjärde i världen som fått en sådan här protes. Osseointegration används också för benproteser, men armarna är betydligt mer avancerade eftersom en arm har ett mycket mer komplicerat rörelsemönster. När vi träffar Ulf Karlsson hemma i köket i radhuset på Hisingen har det gått ett par månader månader sedan operationen.

Och hur känns det?

–  Det känns bra. Men det hade kunnat kännas bättre, säger han.

Anledningen till att han inte är helt nöjd är bicepsmuskeln. Eller rättare sagt, den elektriska signalen från bicepsmuskeln är inte vad den borde vara. Och det gör att armen inte går att styra riktigt på det sätt som det är tänkt.

–  Men det blir bättre och bättre. Det är väl också så att jag är lite otålig och helst vill att allt ska fungera direkt, säger han.

Ändå dröjde det alltså nästan 20 år efter olyckan när han fastnade med sin högra arm i en fläkt innan han gjorde något för att få en fungerande protes. Som de flesta andra som förlorat en arm erbjöds han direkt en så kallad hylsprotes. Men ganska snart upptäckte han att den inte fungerade särskilt bra.

Så han valde bort hylsprotesen och tyckte det var bättre att vara utan. Men via en kollega vars fru jobbade på Care fick han höra talas om osseointegrerade proteser.

– Jag tror att det var någon gång under 2014. Jag tog kontakt och hörde mig för om det fanns någon chans för mig att komma i fråga för att få en sådan här protes. Och det var först efter ganska omfattande undersökningar och kontroller som jag fick besked om att jag var aktuell för att ingå i studien, berättar han.

Kravet för att få en sådan här protes är att patienten är väsentligen frisk, som det heter, och att den kvarvarade skelettdelen är tillräckligt lång.

Efter att han fått klartecken har han genomgått tre operationer, den senaste gjordes i slutet på januari. Då fästes elektroder i armens muskler och nerver och signalerna som fångas upp därifrån används för att styra protesens rörelser. Jämfört med den protes han hade innan, där elektroderna var fästade utanpå huden ger den här tekniken fler och tydligare signaler, så att det går att utföra fler och mer precisa rörelser.

– I dag kan jag ju hålla i ett glas och fylla det med vatten. Det kunde jag i och för sig tidigare också. Men det var inget jag brukade göra, mest för att jag kände en osäkerhet att handen plötsligt skulle öppna sig. Så är det inte längre, numera har jag en helt annan kontroll, säger han.

Men det både kan och ska bli ännu bättre.

Och vägen dit går genom att träna. Efter operationen har han tillbringat åtskilliga timmar på Integrum, det företag som i samarbete med SU och Chalmers utvecklat tekniken med de tankestyrda och benaförankrade proteserna.

Träningen går till så att de elektriska signalerna från musklerna spelas in. Det gäller att identifiera de olika musklerna, biceps, triceps och så vidare. Signalerna läggs sedan in i ett program i protesen och anpassas efter personen så att en viss rörelse kopplas till en viss muskel.

–  Eftersom signalen från biceps inte var så bra i början har det varit lite problem. Men den har blivit kraftigare ju längre tiden gått, så jag tror nog det ska ordna sig. Alternativet annars är en ny operation och det vill jag nog helst slippa, förklarar han.

Och när vi talas vid efter ytterligare några veckor är det inte på något sätt aktuellt med en ny operation. Allteftersom har signalerna blivit allt starkare och funktionen allt bättre.

–  Det känns riktigt bra. Jag känner mig betydligt tryggare och säkrare med att protesen ska fungera som den ska, säger han.

Rickard Brånemark, överläkare på CARE, är en av dem som utvecklat tekniken bakom robotarmen.

Han hoppas att den pågående studien det ska leda fram till ett godkännande för behandling inom EU. Och att tekniken kan göras tillgänglig för fler patientgrupper.

– I dag finns det inte proteser som är så avancerade att de kan utnyttja vårt styrsystem fullt ut. Så det är främst proteserna som måste utvecklas. Med avancerad implanterbar mikroelektronik kommer vårt system kunna hjälpa amputerade genom fler styrmöjligheter och utvecklad teknik för konstgjord känsel, tror han.

Framtidens proteser kommer alltså att bli ännu mer avancerade. Men den som Ulf Karlsson fått har ändå inneburit stora fördelar. Inte så mycket i jobbet som IT-konsult, utan mer på fritiden.

Att själv kunna bära brickan med lunchmaten, öppna dörrar eller att kunna bära en väska utan att vara rädd för att handen plötsligt ska öppna sig är bara några små vardagliga saker som nu går att göra utan större besvär.

–  Det är faktiskt lite märkligt hur fort jag vant mig med den nya protesens funktioner. Jag har nästan inga minnen kvar av hur det var att ha två armar. Och nu känns det så naturligt att jag nästan inte kommer ihåg hur det är att vara utan protesen, säger han.

Inför operationen hade han satt upp två mål för sig själv. Det ena var att åka längdskidor. Och det andra att han ska paddla kajak.

Längdskidorna har det av naturliga skäl inte blivit så mycket med. Men hur har det gått med kajakpaddlingen?

–  Nja, det har inte blivit någonting. Det finns tydligen en risk för att det ska bli kortslutning i protesen om man hamnar i vattnet. Så jag får inte paddla. Men det borde man väl kunna lösa på något sätt, menar han.

Text: Anders Berg

Bild: Marie Ullnert

Den tredje och avslutande operationen för att Ulf Karlsson skulle få sin protes gjordes i slutet på februari. Den tredje och avslutande operationen för att Ulf Karlsson skulle få sin protes gjordes i slutet på februari.