Vulvacancer
Vulvacancer är cancer i kvinnans yttre könsorgan, d.v.s. inre och yttre blygdläppar, klitoris och mellangården. 150-180 kvinnor per år får vulvacancer i Sverige. Det utgör en procent av all cancer som drabbar kvinnor. Medelåldern vid diagnos är ca 70 år.
Vulvacancer har ett antal undergrupper vilka är uppdelade beroende på vilken typ av celler de utgår ifrån. Den vanligaste formen är skivepitelcancer, men andra former är t.ex. malignt melanom och adenocarcinom. Man kan även ha cellförändringar, förstadier till cancer, som kan utvecklas till cancer om de inte behandlas.
Vulvacancer drabbar oftast äldre kvinnor, men vissa typer är mer förekommande hos yngre kvinnor och kan vara orsakat av HPV (humant papillomvirus). Vid vissa hudsjukdomar har man ökad risk att utveckla vulvacancer, t.ex. vid lichen sclerosus. Andra riskfaktorer för vulvacancer är rökning och fetma.
Symtom
Tecken på vulvacancer kan vara ett sår eller knöl i underlivet som inte läker. Det kan ge besvär som klåda, smärta eller blödningar från underlivet. Långvarig klåda i underlivet hos äldre kvinnor ska alltid tas på allvar och undersökas av gynekolog.
Så ställs diagnosen
För att få konstaterat att det rör sig om vulvacancer måste man göra en mikroskopisk analys av vävnad från förändringen (PAD). I lokalbedövning tas några vävnadsbitar från förändringen. Ofta sker detta hos gynekolog i öppenvården som sedan remitterar vidare till gynekologisk kirurg och onkolog om det rör sig om vulvacancer. På sjukhuset kan man behöva genomgå en undersökning i narkos (sövning) för att kartlägga förändringen ytterligare och värdera vilken behandling som lämpar sig bäst. Röntgenundersökning av buk och lungor görs innan man går vidare med behandling.
Behandling
Vilken behandling man väljer beror på flera faktorer:
- Den mikroskopiska analysen av sjukdomen
- Hur stor förändringen är
- Var förändringen sitter (t.ex. nära anus eller urinrörsmynning)
- Om den har börjat sätta dottertumörer i lymfkörtlar i ljumskarna eller övrig vävnad
- Övrigt hälsotillstånd och hur väl man förväntas tolerera behandlingen
Ett team av specialister gör en individuell bedömning för varje patient och till sin hjälp har de nationella och regionala riktlinjer.
Kirurgi
Att operera bort förändringen i vulva med god marginal och eventuellt ta bort körtlar i ljumskarna är den huvudsakliga behandlingen. Dränage i ljumskarna för att avleda lymfvätska kan behövas de första veckorna efter operationen.
Under läkningsperioden är det viktigt med god underlivshygien. För att det inte ska komma in bakterier och bli infektion i operationssåret bör man duscha underlivet försiktigt efter varje toalettbesök och det är bra att lufta området. I vissa fall har man behövt ta bort mycket vävnad och det kan bli stramt i underlivet. För att inte stygnen ska gå upp kan det vara så att man har vissa restriktioner som läkaren meddelar, t.ex. att man inte får sära på benen eller bara får sitta korta stunder de första veckorna.
Vid operation skickas all borttagen vävnad på mikroskopisk analys hos Patologen. Det är först när den är genomförd som man kan veta om man fått bort förändringen med tillräcklig marginal och om det finns spridning av cancern till lymfkörtlarna eller ej. Svaret på denna analys är avgörande för prognos och vidare behandling med strålning eller cytostatika.
Lymfödem
Om man har tagit bort lymfkörtlar i ljumsken försämras möjligheten för lymfvätska från benet att transporteras tillbaka upp i lymfsystemet. För vissa innebär det att vätska samlas utanför lymfkärlen och benet svullnar. Tidiga tecken på svullnad kan vara trötthet och tyngdkänsla i fot, ben, vulva och buk. För att förebygga detta får man kompressionsstrumpor en period efter operation och man får råd om aktivitet och massage. Om besvär uppstår är det viktigt att söka hjälp så att man kan sätta in snabb behandling. Med tiden kan lymfsystemet finna nya vägar att föra bort vätskan, men för vissa blir besvären livslånga.